Alla inlägg under juli 2014

Av Therése Samuelsson - 30 juli 2014 21:07

Precis som innan en tragisk händelse så har ju alla sina bra och dåliga dagar men nu har jag istället bra och dåliga stunder under dagens lopp. Idag har det varit en bra dag över lag men jag har varit ganska trött då jag dels hade supersvårt att somna igår/inatt och att vi var hos kuratorn på förmiddagen som fungerar som en rejäl urladdning av psyket.


Det känns skönt att prata med kuratorn samtidigt som jag inte tycker det ger så jättemycket än efter bara 2 besök men anledningen till att det känns skönt tror jag ligger i att hon behöver inte ta åt sig så mycket av det som man berättar (hon gör antagligen inte det heller), som om jag pratar med, Håkan, familjen och kompisar. Jag vill gärna tro att de som står mig nära tar åt sig lite av det jag berättar och mår lite sämre när de ser att jag inte mår 100%


Men men imorgon är en ny dag och jag hoppas att den blir hyffsad!

Av Therése Samuelsson - 29 juli 2014 09:29

Det känns konstigt att man mist ett barn, sitt barn, det gör ont samtidigt som det är overkligt. Det går liksom inte att ta på känslan eller känna smaken på orden när man berättar om det, nu kan jag för det mesta berätta och prata om det utan att börja gråta och det hara bara gått 2 veckor imorgon. Vissa saker gör mer ont att tänka på och prata om, de senaste dagarna mår jag sämre på kvällarna och har svårare att somna trots att jag har ångestdämpande tabletter.


För 1 vecka sedan var vi hos begravningsbyrån, det om något kändes overkligt, som om det var på låtsas, något man bara gjorde för att lära sig hur det går till vid någons bortgång. Visst var det ledsamt men mest jobbigt för tillfället och lite läskigt att man ska göra ett val som man sedan kommer ångra. 

Vi valde ställe att ha avskedsceremonin på, önskemål om vart Oliver ska begravas och få vila, att han ska kremeras, kista och urna. Om 1 vecka och 1 dag ska vi ha avskedet, något som känns helt förjävligt och surrealistiskt på samma gång.


Jag vet vad som hänt men vägrar att acceptera det! De senaste dagarna har jag börjat bli mer och mer arg och irriterad på olika saker, såsom hur de fortfarande kan låta folk gå över tiden och varför de inte trodde att jag skulle få ett stort barn bara för att måttet på magen var detsamma som vid Evelinas graviditet, varför de skickade hem mig på tisdagskvällen, varför de valde att trycka i mig massa tabletter över helgen istället för att sätta igång mig osv.


De säger ju att bebisen är färdigutvecklad vecka 38 och man har beräknat förlossningsdatum v 40, då har man i min mening redan gått över 2 veckor och sen att man inte får igångsättning förrän efter v 42 är ju bara absurt, då anser jag att man gått över 4 veckor än vad man själv och bebisen egentligen behövde...men jag är ju inte utbildad inom vården och de räknar tydligen inte så, så vad vet jag?!

Av Therése Samuelsson - 27 juli 2014 11:48

I och med att Oliver föddes så sent på kvällen så han det ju bli torsdag innan vi var klara med allt. Efter det att han kommit ut och allt runt omkring mig var färdigt så var klockan över 12, mamma och pappa kom in på rummet igen och sa hej då, de sa säkert mer saker men minnet är lite luddigt.


Efter det att mamma och pappa hade åkt så fick vi lite att äta innan vi skulle ta oss till ett rum brevid där de skulle tvätta av Oliver, samt göra fot- & handavtryck, kolla vikt, längd och klä honom. Vi var med under hela tiden och jag fick sitta i rullstol då jag inte kunde stå själv just då, efter ett tag sa vi att vi var så trötta och att vi inte orkade mer utan får fortsätta imorgon så då la de honom i en nedkyld liten bädd, klockan var ca 2 på natten när vi kom in på rummet som vi skulle övernatta i. Vi fick varsin insomningstablett för att ha lite lättare att somna.


På morgonen sen när jag vaknade så kändes allt mycket konstigt, magen var ju borta men ingen Oliver som låg hos oss, bara jag och Håkan som låg i varsin säng. Håkan sov fortfarande för klockan var nog inte mer än halv 8. Jag lät Håkan sova vidare en stund medan jag ringde till 2 kompisar, gick på toa, bad om frukost osv...tiden bara kröp fram och samtidigt som jag bara ville hem så ville jag inte det. Hemma var ju allt som vanligt, som innan men fullt med saker som skulle påminna oss om vad vi skulle ha haft men inte fick!


Håkan vaknade, vi åt frukost. Sen kom kuratorn och pratade med oss om praktiska saker såsom föräldradagar, sorgedagar, begravning och finansiering till detta. När hon hade gått så bestämde vi oss för att hämta in Oliver till oss för att "förbereda" honom inför fotografering och för att få vara lite med honom. Håkan bytte body och klädde på honom byxorna som han skulle åkt hem i och en munktröja som min mormor har sytt, han fick även en mössa och strumpor med bilar på. Det var först då jag sa att jag ville testa att hålla honom, han var insvept i en liten filt och jag kommer ihåg att min första tanke var att han var så tung och att han hade väldigt röda läppar.


Fotografen kom in och tog bilder medans jag höll i Oliver och Håkan höll om oss, han informerade oss om att han tar några bilder och att vi kommer få dom svartvita. Det hela gick mycket snabbt och kändes rätt konstigt men samtidigt bra, sen fick Håkan ta honom igen då jag inte klarade att hålla honom längre.


Vi hade kvar Oliver ett tag till innan Håkan gick och lämnade honom igen, klockan började närma sig 14 och vi båda kände att vi ville komma hem till Evelina så vi bestämde oss för att höra med barnmorskan så det var okej och började sedan packa ihop. Vi vinkade hejdå till barnmorskorna på avdelningen och gick till bilen för att ta oss hem, vi hade även bestämt att mamma och pappa skulle komma till oss under eftermiddagen och att Som & Tymmo skulle komma förbi med Evelina efter 15... 

Av Therése Samuelsson - 25 juli 2014 08:21

Blev informerad om att de kunde ta blodprover på mig, en bit av navelsträngen och moderkakan för att se om det var något som låg latent i mina gener som gjorde att det blev såhär men också att man sällan får veta exakt varför utgången blir som den blev. (Fick tillbaka provsvaren från blodet igår och de var helt normala, så nu väntar vi bara på mikroskåpproverna)


Efter mycket om och men fick jag ryggbedövning och efter ytterliggare för lång tid fick jag morfin rakt in i infarten för att smärtan skulle bli mera uthärdlig innan det var dags att kunna börja krysta. Allt som allt under dagen tror jag att jag fick 2 citodon, 2 morfintabletter, använde lustgas, ryggbedövning, morfinspruta, vätskedropp, värkstimulerande dropp och något för att dämpa illamåendet då jag kräkt 2 gånger under förlossningen. Jag hade även en varm handduk i sidan då den värken bara minskade stundtals trots alla preparat.


Under hela eftermiddagen/kvällen var jag så trött och matt att jag zonade ut och in från medvetandet, stundtals var det omöjligt för mig att fokusera och hålla mig vaken trots att jag verkligen försökte. Kommer ihåg att jag sa till mamma och Håkan att "nu orkar jag inte mer, nu måste ni hjälpa mig" och jag sa även till barnmorskan att du stänger av det värkstimulerande droppet och hämtar en läkare nu för ett kejsarsnitt MÅSTE göras, sagt och gjort så kom det en kirurg och sa att han inte tänkte göra det för det gör dom bara om det innebär direkt fara för mamman eller barnet och Håkan sa till honom att "jag har redan förlorat en son idag, jag klarar inte av att förlora min sambo med" sen var det slutdiskuterat tydligen för han gick och droppet började ticka på igen.


Det blev skiftbyte och vi fick en asbra barnmorska, inget daltande men ändå väldigt sympatisk människa. Hon gav mig det jag behövde, efter ett tag så får jag ur mig att snart börjar min kropp vilja krysta och jag får till svar att det är bara att du börjar göra det när du inte kan hålla emot längre så efter en stund var det bara att ge med sig och låta kroppen jobba. Jag har inte en aning om när jag började krysta men det kändes som en evighet innan huvudet kom ut och jag hör dom säga att han har navelsträngen runt huvudet och utefrån var jag kände så tror jag att den satt rätt hårt runt.

Jag fortsätter att krysta men inget händer så de får tillkalla en tredje sköterska akut för att han satt fast, då han inte roterat neråt som han skulle gjort, sen hör jag bara efter en god stund att där kommer axeln och sen var han ute.


Jag sa åt mamma att hon kunde gå ut till pappa så hon inte kände sig dum att hon bara gick, samtidigt som jag kämpade på med lite eftervärkar och att moderkakan skulle komma ut. Allt gick bra förutom det faktum att min son andades inte, skrek inte och rörde sig inte...inget hade ju ändrat det faktum att han var ju fortfarande död!


Klockan 23.32 den 16/7-14 föddes Oliver död

4 435 gram

54 cm lång

35 cm huvudomfång


 Våran stora lilla änglapojke   

Av Therése Samuelsson - 24 juli 2014 12:36

Hade vaknat till några gånger under natten och känt att jag började få lite värkar men inte så starka så lyckades somna om, vaknade igen vid 7 tiden av Evelina och kände att jag kommer inte orka vara hemma med dessa värkar ända till klockan 10 så Håkan ringde dagis, klädde Evelina och skeppade iväg henne dit vid halv 8, så ringde vi förlossningen och de sa att det bara var att vi kom upp så fort vi ville.

 

Vi kommer upp till förlossningen vid 8 tiden och blir visade in till ett rum där de ska sätta ctg-kurva på mig igen, första sköterskan börjar men tyckte inte att hon hittade något bra värde så hon hämtade barnmorskan och hon tyckte med det var svårt och hitta så då skulle hon hämta en överläkare och det var inte förrän barnmorskan inte hittade något bra som jag sa till Håkan som satt brevid i fåtöljen och spelade på mobilen att det inte kändes så bra, han tänkte ju bara att det var pga värkarna eller nervositet inför förlossning så han sa att det är ingen fara. De rullar in ultraljudsapparaten och överläkaren kommer in, efter en liten stund som kändes som en evighet så vänder hon sig mot mig och säger "Nu har jag något väldigt tråkigt att berätta, er bebis är död" och det var någon gång mellan 8.30-9.00

 

Först blev jag alldeles tom, sen brast det och tårarna kom, glasögonen åkte i väggen och jag bara skrek rakt ut, då först förstog Håkan vad som just hänt och han skulle komma till mig men sjönk istället ner på golvet mellan fåtöljen och sängen. Där låg jag på sängen redo att föda våran son, som legat två veckor över tiden, med värkar och han levde inte ens...jag bara grät och skrek om vartannat och sa att jag ville ringa mamma så det gjorde jag och det tog inte lång tid innan mamma och pappa var vid våran sida uppe på sjukhuset. Sen skulle vi då börja prata om vad som ska hända härnäst och då ville jag bara bli sövd och att de skulle "plocka ut" Oliver för det var inte en chans att jag tänkte föda fram honom, efter mycket om och men så blev jag lovad en så smärtfri förlossning som möjligt och att jag hade möjlighet att få andra typer av smärtlindring än vid en vanlig förlossning då de inte behövde ta hänsyn till Olivers välmående.

 

Resten av dagen är i princip ett töcken, inte nog med att en förlossning är jobbig i vanliga fall men sen att veta från början att jag inte kommer få någon glädje av den gjorde att det gjorde mer ont, var svårare och mer utmattande...även om de berättat att han var död många timmar innan förlossningen var slut så hoppades man innerst inne på att de hade fel, att han skulle leva, skrika och andas som en fullt frisk bebis.

Av Therése Samuelsson - 23 juli 2014 08:22

Jag kommer lägga upp min historia om vad som hänt så gott det går, inte för någon annans skull utan för min egen men det känns skönt att andra har möjlighet att läsa om detta även om de flesta har turen att inte förstå och sätta sig in i händelsen.


Vi var på förlossningen och hade tid för bedömning av igångsättning, de satte ctg-kurva och allt såg bra ut, det fanns en levande liten Oliver där inne. Efter ett tag så gjorde de gynkontroll för att se hur pass mogen jag var och om jag öppnat mig något, första kontrollen hade jag öppnat mig 2 cm och var rätt mjuk och då var jag bara glad att det var någon som äntligen kände detta då tidigare barnmorskor och läkare inte "nått" fram. 

Ctg:n fortsätter att ticka på och vi börjar tänka på lilla Evve där hemma som hade Håkans mamma som barnvakt för det började dra ut lite väl på tiden tyckte vi, vi hade ju bara fått information om att det skulle göras en bedömning av igångsättning och skulle ta ca 1 timme. Anledningen till att det tog lång tid var att Oliver var lite slö så de fick inte direkt en aktiv kurva även om de såg hjärtljuden slå på som vanligt så ville de ha lite action i magen.

En läkare kom in och skulle göra ytterligare en gynkontroll och hon konstaterade att det gick öppna till 4 cm och att det var moget nog att dra igång snart och så säger hon "Det är lite svårt att komma åt för att göra en hinnsvepning?" och då blev både jag och Håkan helt chockade och sa att det hade vi inte fått veta något om att de skulle göra, jag kände mig lite kränkt att de bara hade tänkt göra något jag bett dom att göra i flera veckors tid men inte fått hjälp med och så helt plötsligt ska hon peta runt där utan att jag vet om vad hon tänkt göra.

Efter att jag lugnat mig lite så fick hon i alla fall göra hinnsvepningen och lyckades bra med den, hon säger även att hon vill ta hål på hinnorna och dra igång förlossningen direkt, jag bara låg i sängen och utbrister att det går ju inte, jag är helt slut nu på kvällen. Klockan var ca 17 vad jag minns och de säger att vi måste få en aktiv kurva på Oliver annars har vi inget val, så vi bestämmer att jag ska äta lite mat, upp och röra mig lite för att sen vila en stund så skulle vi se igen vid 20 tiden. 

Vi fick ringa till mamma för att hon skulle avlösa Lena där hemma som barnvakt och det var som vanligt inget problem. Vi gick sedan ut för lite luft och ringde lite till pappa och mamma osv. Sen gick vi upp på rummet igen, åt mat och efter det blev vi förflyttade till ett annat rum där jag fick vila ca 1 tim och sen var klockan 20, dags för nästa ctg att sättas igång, jag fick denna gång lägga mig på sidan för att det brukar visa bättre värden. Denna gång var det hålligång i magen precis som vanligt och de fick en jättefin och aktiv kurva, så vi frågade om vi då fick åka hem då jag föredrar att sova hemma så det var okej men vi fick en tid kl 10 dagen efter som de ville att jag skulle komma in till, vi tackade för oss och åkte hem till Evelina...


fortsättning följer!

Av Therése Samuelsson - 14 juli 2014 23:34

Idag har jag känt mig lite piggare och orkat ta hand om lite disk och lagat mat osv.
Inte att förglömma att Evelina blev 18 månader idag också, der går så fort! ?

Sen så har ju våra kära vänner Som, Tymmo och deras dotter Alexia äntligen kommit hem från Thailand så de var här hela em/kvällen och fika samt åt mat. Att vi har saknat dom! :)

Imorrn blir det dagis för lilla damen och på eftermiddagen ska vi till förlossningen för samtal om igångsättning, jag hoppas att det ska gå bra iom att jag även haft lite molvärk under dagen idag.

Av Therése Samuelsson - 14 juli 2014 09:39

Igår kom Evve hem vid 15-tiden så vi fick lite extra tid att vila under dagen, mamma och pappa följde även med hem till oss för att hjälpa till ytterligare. Det var guld värt ?

För övrigt har jag börjat kolla på CSI igen för att fördriva tiden lite även om jag kommer ihåg det mesta fortfarande.

Nu har vi precis ätit frukost här hemma och både Evve och Håkan har sovit rätt bra under natten så det är skönt, jag har dock inte sovit lika mycket men enligt personal på förlossningen kan jag inte begära att sova mycket mer än jag gör :/

Presentation


Här kan ni följa min vardag som förälder, sambo men även ta del av mina känslor och tankar!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4 5 6
7 8 9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24 25
26
27
28
29 30
31
<<<
Juli 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards