Blev informerad om att de kunde ta blodprover på mig, en bit av navelsträngen och moderkakan för att se om det var något som låg latent i mina gener som gjorde att det blev såhär men också att man sällan får veta exakt varför utgången blir som den blev. (Fick tillbaka provsvaren från blodet igår och de var helt normala, så nu väntar vi bara på mikroskåpproverna)

Efter mycket om och men fick jag ryggbedövning och efter ytterliggare för lång tid fick jag morfin rakt in i infarten för att smärtan skulle bli mera uthärdlig innan det var dags att kunna börja krysta. Allt som allt under dagen tror jag att jag fick 2 citodon, 2 morfintabletter, använde lustgas, ryggbedövning, morfinspruta, vätskedropp, värkstimulerande dropp och något för att dämpa illamåendet då jag kräkt 2 gånger under förlossningen. Jag hade även en varm handduk i sidan då den värken bara minskade stundtals trots alla preparat.

Under hela eftermiddagen/kvällen var jag så trött och matt att jag zonade ut och in från medvetandet, stundtals var det omöjligt för mig att fokusera och hålla mig vaken trots att jag verkligen försökte. Kommer ihåg att jag sa till mamma och Håkan att "nu orkar jag inte mer, nu måste ni hjälpa mig" och jag sa även till barnmorskan att du stänger av det värkstimulerande droppet och hämtar en läkare nu för ett kejsarsnitt MÅSTE göras, sagt och gjort så kom det en kirurg och sa att han inte tänkte göra det för det gör dom bara om det innebär direkt fara för mamman eller barnet och Håkan sa till honom att "jag har redan förlorat en son idag, jag klarar inte av att förlora min sambo med" sen var det slutdiskuterat tydligen för han gick och droppet började ticka på igen.

Det blev skiftbyte och vi fick en asbra barnmorska, inget daltande men ändå väldigt sympatisk människa. Hon gav mig det jag behövde, efter ett tag så får jag ur mig att snart börjar min kropp vilja krysta och jag får till svar att det är bara att du börjar göra det när du inte kan hålla emot längre så efter en stund var det bara att ge med sig och låta kroppen jobba. Jag har inte en aning om när jag började krysta men det kändes som en evighet innan huvudet kom ut och jag hör dom säga att han har navelsträngen runt huvudet och utefrån var jag kände så tror jag att den satt rätt hårt runt.

Jag fortsätter att krysta men inget händer så de får tillkalla en tredje sköterska akut för att han satt fast, då han inte roterat neråt som han skulle gjort, sen hör jag bara efter en god stund att där kommer axeln och sen var han ute.

Jag sa åt mamma att hon kunde gå ut till pappa så hon inte kände sig dum att hon bara gick, samtidigt som jag kämpade på med lite eftervärkar och att moderkakan skulle komma ut. Allt gick bra förutom det faktum att min son andades inte, skrek inte och rörde sig inte...inget hade ju ändrat det faktum att han var ju fortfarande död!

Klockan 23.32 den 16/7-14 föddes Oliver död

4 435 gram

54 cm lång

35 cm huvudomfång

 Våran stora lilla änglapojke