Glömde också att skriva att i måndags var vi på familjerätten och skrev under faderskapet, så Håkan är pappa till Oliver även på pappret. Det är ju rätt sjukt egentligen, är man inte gifta så måste man säkerställa faderskapet med några löjliga underskrifter på familjerätten istället för att till exempel göra det direkt på förlossningen eller bb men är man däremot gifta så blir pappan automatiskt fadern till barnet, men är det alltid så självklart att det är så även om man är gifta?!

Fick igår kväll en rejäl svacka i humöret och grät lite men det som är så konstigt är att det bara har gått ca 1,5 månad men det känns som ett halvår och även om det för varje steg man måste ta framåt blir mer och mer tydligt vad man egentligen skulle ha gjort så glider man också allt längre ifrån alla minnen och mitt i verkligheten så känns hela händelsen fortfarande så fruktansvärt overklig, men det är nog tur för jag tror inte man klarar att till fullo ta åt sig en sån här tragedi att mista sitt eget barn.

Pratade med begravningsbyrån senast idag och fortfarande inget besked från prästen om vi får begrava bår lilla Oliver på den kyrkogård vi önskat.

Igår firade vi min brorsdotter Adela som fyllde 2 år förra veckan och det var trevligt. Vi gick dit och efteråt gick vi till kvantum för att köpa lite saker så hade jag och Håkan tacosmys på kvällen sen.

Idag var det dags för Håkan att börja jobba och mig att aktivera mig på ams så jag kasta upp mig och Evve på cykeln och trampade iväg så vi var där kl 10 men då var det redan tjockt med folk men nu är det gjort. Efter det cyklade vi till mamma och tog en förmiddagsfika och sen kom Håkan och hämtade Evve efter jobbet och jag tog cykeln hem.

Sen förra måndagen har jag gått ner 1,1 kg så nu är det bara att "keep up the good work" som dom säger over there

Imorgon blir det ams igen på a-kassainformation kl 9 och sen om vädret håller sig och mina ben orkar så tänkte jag gå hem från stan sen får vi se vad resten av dagen har att bjuda på!

Även om jag är fullt medveten vid det här laget att livet utan tvekan går vidare så är det inte helt utan att det tynger mig lite, det har inte gått så lång tid sen min lilla pojke kom till världen utan liv men emellanåt känns det som en evighet.

På måndag har redan mina föräldradagar och sorjedagar för Oliver tagit slut och det känns förjävligt, det är redan dags att ta tag i nästa del av sitt liv, gå till arbetsförmedlingen och meddela att man inte längre är arbetsförhindrad och bli aktiverad så jag kan börja stämpla. Från och med måndag kan jag börja jobba när jag väl har turen att få ett sådant.

Även om jag inte vill något hellre än att börja jobba och komma ut så är det ju inte utan att jag tänker hur det egentligen skulle ha varit och vad jag egentligen skulle gjort medans Håkan skulle börja jobba och Evelina gått på dagis.

Jag skulle ju suttit hemma i soffan och myst med vårat andra lilla underverk eller varit ute på barnvagnspromenader, jag skulle varit utmattad men glad...inte som nu, utmattad och knappt veta vad glädje är längre.

Även om saknaden är enorm så är min längtan nu ännu starkare efter vad vi egentligen skulle ha haft och kommer att få men sen kommer det bli barn nr 3 och även att vi alltid kommer ha våran lilla Oliver med oss så kommer hålet jag har i mitt bröst aldrig att fyllas med något eller någon annan.

Jag vill ha ett barn till inte ett annat barn istället!

Gårdagen var riktigt jobbig emellanåt, när Evelina var på dagis så fokuserade jag på att städa och fixa här hemma så att det kanske känns lite lättare när det åtminstone är rent och fint runt omkring en. Jag tänker att man såsmåningom får lite mer lust och ork att göra saker man vill och tycker är roligt då, måste nog börja pyssla lite mer igen med smycken och sömnad för att hålla mig sysselsatt.

På kvällen sen blev det att åka in till stan för att kolla tivolit lite och ta en sväng förbi Rix FM och man kan ju säga att Norrköping verkligen lever under Augustifesten, om inte annat är det kul att komma ut och kolla på folk när man mår rätt pissigt själv.

Väl hemma var det bara att lägga Evelina och hon somnade typ på sekunden och då gick jag för att sätta mig i soffan och koppla av lite, kolla facebook osv.

Då smög sig känslorna på mig igen, annars går man bara på autopilot, tänker inte så mycket på det som varit för jag orkar inte må dåligt och känna saker hela tiden.

Men livet är så fruktansvärt orättvist och saknaden är med mig varje dag, den blir starkare när jag ser andra med syskonvagnar eller små bebisar för jag tänker att det skulle ju ha varit vi, Oliver skulle blivit 1 månad imorgon men istället för att gå med honom på armen så bär vi bara med oss honom i våra hjärtan.

Jag är rädd för framtiden, rädd för att inte få ett jobb, rädd för att man kommer må sämre istället för bättre, rädd för att provsvaren från navelsträngen och moderkakan ska visa att något var fel...jag är ingen person som normalt sätt annars känner rädsla, jag ogillar vissa saker mer eller mindre och tycker saker är obehagliga men jag är inte rädd för något!

Jag jobbar nu för att må bra i kropp och själ, verkligen kunna glädjas åt små saker i livet igen samt börja inse att jag har mycket kvar av livet och att 1 år inte är så lång tid!

Idag skulle vi spendera eftermiddagen i vasaparken, eller rättare sagt det var tänkt så i alla fall men vi hann träffa Linda och barnen i ca 20-30 min innan regnet började ösa ner så då gav vi upp och gick åt varsitt håll.

Jag och Evve gick upp på stan en sväng och fyndade lite på Lindex, denna gång hittade jag inte bara kläder till Evelina utan även till mig ;)

Medan Evve var på dagis idag och nu på kvälöen efter det att vi kommit hem har jag tagit ikapp endel städning och det var skönt terapiarbete, jag hoppas på att motivationen att fortsätta finns imorrn med!

Nu har jag inte skrivit på några dagar och det beror på att jag helt enkelt mått bättre och orkat göra saker.

Helgen har varit fullspäckad, i fredags firade vi mammas 45:årsdag med restaurangbesök och fest/utgång på kvällen, i lördags blev det att åka ut till pappa några timmar, i söndags grillade vi med goda vänner och hade det allmänt trevligt och igår var min kusin här och fikade på dagen och senare på eftermiddagen blev det picknick i Folkparken men Niclas och Frida. Det är i alla fall vad jag kallar en lyckad helg på sista tiden.

I början var det väldigt jobbigt att tillåta sig själv må bra och ha kul, jag fick dåligt samvete och nästan som ångesttryck i bröstet bara för att jag genuint skrattade åt något eller att jag inte tänkte på Oliver precis hela tiden och att man inte grät lika mycket men även om man har det med sig överallt så tänker man inte på det precis hela tiden längre nu när man kommit in i vardagen, hunnit med att sova ikapp och orkar mera.

Nu känner jag mer sorg än ledsamhet, samtidigt som jag vet att man måste fortsätta att låta sig själv leva trots hemska och tragiska saker som inträffar i ens liv. Det är mycket lättare att bearbeta tråkiga händelser om man låter sig själv leva och må bra än om  man bara stannar upp i nuet, jag har ju så mycket kvar att leva för, min underbara sambo och älskade dotter.

När saker och ting nu inte blev som det skulle ha blivit och som det var tänkt så får man göra det bästa av det, så nu satsar vi båda på att få jobb, få mera ordning på ekonomin och så har vi satt upp mål som vi vill göra dock inga måsten utan bara sånt vi vill just nu. Resa, flytta och uppleva saker i största allmänhet är några av sakerna vi vill! Så nu jobbar vi mot det   

Igår när vi var hos kuratorn igen så fick vi äntligen bilderna på vår lilla son, de var väldigt fina och det ser bara ut som att han ligger och sover men man vet ju att det inte är så. Jag är väldigt glad att vi har bilderna samtidigt som det är väldigt tungt och jobbigt att se på dom.

Jag fick även min första panikångest sen det hände igår, det var riktigt läskigt för den här gången var det värre än det någonsin varit igår men som tur var så var jag inte själv hemma så jag fick hjälp att hantera det.

Det är fantastiskt hur kroppen tar hand om hela händelsen bit för bit, men bara så mycket som huvudet och kroppen orkar i taget. Man förstår lite mer för var dag och det sjunker in mer och mer för varje vecka samtidigt som det fortfarande känns väldigt overkligt.

Nu försöker jag se positiva saker med framtiden och min största rädsla just nu är att inte få ett ordentligt jobb att gå till sen när jag får börja jobba igen, för jag skulle verkligen behöva det för att inte grotta ner mig för mycket hela tiden!

Konstig dag är väl det bästa sättet jag kan beskriva denna dag som. En otroligt sorglig, jobbig och lättande dag på samma gång. Man ska inte behöva gå igenom detta som förälder och som förälder ska man inte heller behöva se sina barn gå igenom denna typen av lidande. Samtidigt så känns det som att detta var ett steg i rätt riktning med sorgearbetet och allt det där, en känsla av att det är närmare för Oliver att komma dit han nu kommer höra hemma istället för att bara vänta.

Under hela avskedet kunde jag inte släppa tanken på att han faktiskt låg där framför oss i kistan, helt instängd och kall trots filten han ligger insvept i. Tänkte även på hur väldigt gärna jag vill ha en bebis, det värker och gör ont samtidigt som jag mår illa. Det är sjukt hur man kan sakna någon så mycket som man egentligen inte fick lära känna men på något sätt som man ändå kände. En del av mig och jag tror även en del av Håkan dog med Oliver, för han var och är ju faktiskt delar av oss och det kommer han alltid att vara, våran underbara ängel!

Ville tänka på bra saker som till exempel hur mycket smärta Oliver kommer besparas men samtidigt kommer han missa mycket lycka i livet, det livet han inte fick...

Jag vill tacka alla som var där idag och Linda som gjorde blomsterarrangemanget.