Gårdagen var riktigt jobbig emellanåt, när Evelina var på dagis så fokuserade jag på att städa och fixa här hemma så att det kanske känns lite lättare när det åtminstone är rent och fint runt omkring en. Jag tänker att man såsmåningom får lite mer lust och ork att göra saker man vill och tycker är roligt då, måste nog börja pyssla lite mer igen med smycken och sömnad för att hålla mig sysselsatt.

På kvällen sen blev det att åka in till stan för att kolla tivolit lite och ta en sväng förbi Rix FM och man kan ju säga att Norrköping verkligen lever under Augustifesten, om inte annat är det kul att komma ut och kolla på folk när man mår rätt pissigt själv.

Väl hemma var det bara att lägga Evelina och hon somnade typ på sekunden och då gick jag för att sätta mig i soffan och koppla av lite, kolla facebook osv.

Då smög sig känslorna på mig igen, annars går man bara på autopilot, tänker inte så mycket på det som varit för jag orkar inte må dåligt och känna saker hela tiden.

Men livet är så fruktansvärt orättvist och saknaden är med mig varje dag, den blir starkare när jag ser andra med syskonvagnar eller små bebisar för jag tänker att det skulle ju ha varit vi, Oliver skulle blivit 1 månad imorgon men istället för att gå med honom på armen så bär vi bara med oss honom i våra hjärtan.

Jag är rädd för framtiden, rädd för att inte få ett jobb, rädd för att man kommer må sämre istället för bättre, rädd för att provsvaren från navelsträngen och moderkakan ska visa att något var fel...jag är ingen person som normalt sätt annars känner rädsla, jag ogillar vissa saker mer eller mindre och tycker saker är obehagliga men jag är inte rädd för något!

Jag jobbar nu för att må bra i kropp och själ, verkligen kunna glädjas åt små saker i livet igen samt börja inse att jag har mycket kvar av livet och att 1 år inte är så lång tid!