Man kan inte förstå och ta in vad det egentligen är som har hänt även om man vet om det, allt är fortfarande väldigt surrealistiskt. På ett sätt känns det som att graviditeten aldrig har hänt över huvudtaget och att man helt enkelt bara börjat prata om och planera för ett till barn, men sen återkommer man till verkligheten och inser vad som faktiskt har hänt och varför det känns som att någon stansat hål i bröstet på en.

Söndagskvällen var jobbig, mestadels av gårdagen var riktigt jobbig, idag har det varit olidligt och morgondagen kommer bli bortom hemsk! 

Just nu känns allt tungt och konstigt

Att kunna sakna någon man egentligen aldrig träffat

Något har hänt som man aldrig trodde var möjligt

Betyder detta nu att allt kan hända mig, hända oss

Är vi inte längre skyddade av muren jag trodde vi hade byggt

Vissa stunder känner jag mig hjälplös, nästintill värdelös. Inte bara på grund av det faktum att man inget kan göra åt det som har hänt men även för att man i nuet inget kan göra för att ändra på framtiden. 

En del säger att man inte ska ha bråttom, låta såren få läka men tänk om man är sådan som gör det bäst när man är sysselsatt?!

Det enda jag kan göra är att sätta mig för att söka jobb och fixa papper till Handels så a-kassan är fixad, jag får inte börja jobba förrän den 25:e augusti, till dess är jag registrerad som "arbetsförhindrad", jag kan inte heller börja träna förrän tidigast om 14 dagar då det redan gått en månad sen vi miste våran son. Tiden går för fort men ändå inte fort nog!

Jag visste sedan innan att livet inte är lätt, fick veta redan som liten att ingenting är rättvist

men att livet skulle bli såhär och allting kännas omöjligt trodde jag inte var möjligt.

Många gånger är det nog tur att vi inte kan se in i framtiden för vem fan skulle då orka leva i nuet,

då är det mycket bättre att vartefter kunna blicka bakåt och istället se vad man klarat av, vilka berg man ha bestigit och onda ting besegrat!

Bryr mig föga om någonting, vill bara gråta men ändå inte gråta

Ska snart lägga mig i sängen och försöka att inte tänka på allt det där

Allt det där som gör så ont, som alltid finns där i mitt huvud

Vill att tiden ska gå och någonting ska hända, något bra som får världen att vända

Vill samtidigt att tiden ska stanna, att det inte ska bli onsdag

Vill inte säga hejdå, ta avsked av honom, pojken jag bar på

Onsdagen kommer bli en jobbig dag full av ångest och hat

Hat mot den värld vi lever i och gentemot vissa människor

Ångest och ledsamhet för det vi skulle ha haft

Jag vill bara kräkas, vill inte äta, sova eller leva

Vill i vissa stunder bara lägga mig ner och inte finnas mer

Folk påstår man ska vara glad för det man har

Betyder det att man inte får vara ledsen för det man inte fick men skulle ha fått

Armarna känns tunga och huvudet snurrigt, ögonen torra trots alla tårar

Allt måste bli bra, gå vidare men just nu är allt stilla

Hela världen rör sig som vanligt men vi är fast i nuet

Vill inte tänka bakåt men ändå minnas, allt gör ont

Vill heller inte tänka frammåt, men ändå förbereda sig

Allt jag vill är att få det som skulle ha varit, vill hålla min pojke inte säga hejdå för alltid!

Förra fredagen 25/7 så åkte vi till Peking MC som då hade deras årliga lilla minifestival för att se Corroded och ha lite kul. Skönt att göra något annat även om det tragiska finns och alltid kommer finnas med oss även när vi har som roligast eller skrattar som mest. Det var en mycket lyckad kväll och min faster fixade så jag fick en trumpinne, lite senare sprang vi på bassisten i bandet och Håkan charmade honom till att fixa så den även blev signerad. Sagt och gjort så nu äger jag en trumpinne med signatur från Corrodeds trummis, så jag är mer än nöjd!   

Igår var det Munken in the park och deras minifestival istället och även om det inte blev alls som vi planerat och tänkt oss från början så hade jag mycket roligt och vi såg på Looptroop, tror aldrig jag hört dom innan men dom var bra så det var ju ytterliggare ett plus för kvällen. Sen skulle vi till Trägårn för att ta något att dricka men det var så mycket folk där så det blev endast kisspaus och därefter donken för "fyllemat" och jag kan säga att JAG ÅT! Jag visste inte ens att det var möjligt att trycka i mig så mycket mat men det var väl kanske tur för dessto bättre mår jag idag medan Håkan fortfarande ligger i sängen och knappt går att få liv i...

Nu ska jag sätta mig i min ensamhet i soffan och kolla på något film (som förhoppningsvis är bra), äta ostbågar och bara njuta av lugnet innan min lilla älskling kommer hem från sin farmor och farfar.

Saknaden efter liten bebis är starkare nu än någonsin, men jag vill ju inte ha vilken bebis som helst jag vill ju ha Oliver. Min vackra stora lilla bebis!   

Jag har tänkt tusen gånger om, Om man bara kunde vrida tillbaka tiden och göra saker annorlunda men det betyder ju inte att utgång blivit en annan tyvärr. Det fanns inte mer vi kunde ha gjort, jag önskar bara att personalen på förlossningen hade tagit oss på allvar och lyssnat på oss innan det var för sent...

Mycket kommer jag och Håkan ha med oss i bagaget till nästa graviditet, jag ska ha flera kontroller, kräva tillväxtultraljud, en annan barnmorska och framför allt inte föda senare än v 38. Det sjukaste av allt är att jag säkert kommer få allt det där utan protest nästa gång för tydligen måste något gå jävligt fel innan de är villiga att lägga in resurser som ändå är rätt enkla att ge för att förhindra att sådana tragiska händelser ska inträffa.

Rent spontant så är jag inte rädd för att vara gravid igen, inte heller att föda barn för ingen förlossning kan vara så psykiskt och fysiskt jobbig som denna. Inte bara det faktum att han var stor, utan även att han inte roterat ner som han skulle, han fastnade påväg ut och att inte få något annat än misär utav det.

Över lag så känns dagarna lättare nu men vissa stunder är hemska, speciellt kvällstid. Man försöker ta en dag och ibland bara en stund i taget för att orka stå upp och göra saker men när det blir för jobbigt så stänger huvudet av och kroppen går på autopilot, man tänker inte så mycket man bara gör det som ska göras.