Ibland kan man ju börja fundera över vilka som är ens verkliga vänner och hur mycket man betyder för vissa släktingar, när man har varit med om en tragisk händelse som i mitt fall så blir vissa saker helt plötsligt väldigt tydliga.

Vänner man trodde fanns där men som knappt visat ett uns av medlidande, så de knappt är värda att ens kalla sina vänner och så har man vänner som man inte alls visste fanns där på det sättet men som stöttat oss och visat väldigt mycket sympati istället.

Släktingar ska vi inte ens prata om hur besviken jag är på vissa av dom, men det är ju bara ytterliggare ett bevis på att man föds in i sin släkt och man väljer sin familj!

Jag har ibland lust att dra ner vissa på jorden som inte är medvetna om vad som hänt mig men så tänker jag ett steg längre att när de kommer med dumma kommentarer och faktiskt inte vet ett skit om mig och mitt liv så är de inte ens lite värda att få höra vad jag har att säga om min lilla pojke.

Ett exempel är en tant som kom in på jobbet i butiken och säger "livet är inte lätt" med undertonen av att jag är ung och inte vet bättre så har jag sån lust att bara snäsa av henne men vad hjälper det?! Jag mår ju lika dåligt i slutändan ändå.