Herrejävlar vad jag har börjat älska mitt liv igen och det är så skönt!

Jag kan andas, jag kan skratta, jag kan älska

Detta jag vill, detta jag kan, detta gör jag nu

Jag äger mig, mitt liv, min tid

Ingen kan stoppa mig, ingen kan trycka ner mig

Jag vill, jag ska, jag kan

På topp är jag och jag är jag!

Väger nu 72 kg, 2 kg kvar till mitt mål som jag satt till årsskiftet!

Det här har varit en jobbig vecka men snart har jag klarat mig igenom den, som grädden på moset så började jag även veckan med en dyngförkylning men det vände snabbt så idag är jag riktigt skaplig!

I onsdags började till och med tårarna rinna på spårvagnen på väg mot jobbet och när det är offentligt och man inte har någon i närheten som vet vad som hänt så är det sådär extra jobbigt.

Att livet är orättvist visste jag sedan tidig ålder men vissa får fan för mycket skit och jag tycker att snart bör det vända för mig, har fått nog med skit i livet hittills så jag bör vara safe X antal år framöver men så funkar det tydligen inte. Kan inte hitta någon logisk förklaring på det som hänt, Karma kan fan inte förklara det i alla fall.

Självklart ska alla mina bekanta och vänner få vara sådär superglada som man bara ska vara när man väntar eller precis fått en liten krabat hit till världen men det svider så mycket för mig att se så när jag ser ultraljudsbilder, bilder på spädbarn eller bebisar som är i den ålder Oliver skulle ha varit så jag bläddrar snabbt förbi och låtsas att jag inte ser. Den enda personen som jag genuint kan känna glädje för är Jennifer då hon varit med om nästintill samma sak som mig!

Det svider, gör ont och jag blir så ledsen för allt känns så orättvist och jag vill ju också....känns som om jag går och trånar efter något som jag vet att jag inte kommer få, åtminstone inte just nu och det känns hårt.

Jag vill bara åka till hans grav och gräva upp urnan och hålla det som är kvar av min, våran Oliver...Fy fan vad jag saknar honom!

Nu var det ett tag sen jag skrev igen men det känns som om dagarna och veckorna springer ifrån en, man hinner inte ett skit och även om man tycker att man inte har något inbokat för kommande vecka så på något sätt har man ändå fullt upp.

Idag är i alla fall en jävligt jobbig dag, för idag ska vi begrava Olivers urna. Det är ett jävligt jobbigt steg att ta även om man är medveten om att det är ett måste, ett nödvändigt ont.

Visst ska det bli skönt att han äntligen ska få vila och gå vidare men ändå så vill jag inte för det känns på något sätt som att man måste släppa taget lite mer nu. Det ska även bli skönt att kunna ha någonstans att åka för att tänka på, hedra och uppvakta våran lilla pojke som fick ett alldeles för kort liv, men allt kommer tillbaka till att jag inte vill släppa taget!

Jag känner mig lite omogen för även om jag vet att det är det bästa och att det måste bli gjort så vill jag bara skita i allt! Skita i begravning, skita i känslor....jag vill bara leva inte tänka!