Det här har varit en jobbig vecka men snart har jag klarat mig igenom den, som grädden på moset så började jag även veckan med en dyngförkylning men det vände snabbt så idag är jag riktigt skaplig!

I onsdags började till och med tårarna rinna på spårvagnen på väg mot jobbet och när det är offentligt och man inte har någon i närheten som vet vad som hänt så är det sådär extra jobbigt.

Att livet är orättvist visste jag sedan tidig ålder men vissa får fan för mycket skit och jag tycker att snart bör det vända för mig, har fått nog med skit i livet hittills så jag bör vara safe X antal år framöver men så funkar det tydligen inte. Kan inte hitta någon logisk förklaring på det som hänt, Karma kan fan inte förklara det i alla fall.

Självklart ska alla mina bekanta och vänner få vara sådär superglada som man bara ska vara när man väntar eller precis fått en liten krabat hit till världen men det svider så mycket för mig att se så när jag ser ultraljudsbilder, bilder på spädbarn eller bebisar som är i den ålder Oliver skulle ha varit så jag bläddrar snabbt förbi och låtsas att jag inte ser. Den enda personen som jag genuint kan känna glädje för är Jennifer då hon varit med om nästintill samma sak som mig!

Det svider, gör ont och jag blir så ledsen för allt känns så orättvist och jag vill ju också....känns som om jag går och trånar efter något som jag vet att jag inte kommer få, åtminstone inte just nu och det känns hårt.

Jag vill bara åka till hans grav och gräva upp urnan och hålla det som är kvar av min, våran Oliver...Fy fan vad jag saknar honom!