Den här dagen skulle varit fylld av glädje, ett starkt bevis på att nästa etapp i ditt liv skulle starta...som 1 år

Men istället för att få uppleva ett år av glädje, sömnsvårigheter och mysiga stunder med dig så får vi fortfarande bara känna sorgen, tomheten, tystnaden där det skulle varit bebisskratt är bara ett tomt ekande.

Den här dagen, fylld av så mycket blandade känslor. Tacksam för det jag har, visst men saknad av det man skulle haft är verkligen påtaglig denna vecka. Bilder för att friska upp minnet är det enda man har, de konstiga känslorna som man inte förstår sig på är stundtals överväldigande.

Mest irriterande är det att jag inte känner något, huvudet har stängt av allt vad har med känslor att göra...orkar inte helt enkelt. Jag vet att det kommer, men skulle vara skönt att få det lite pö om pö och inte som en explosion som jag befarar att det kommer göra.

Så, vad kan man göra när saker inte blir som det skulle...man får göra annorlunda, jag är glad över att Jag har klarat detta år så bra som jag gjort men framför allt så är jag glad att Jag och Håkan håller ihop så bra som vi gör och vi är starkare än någonsin, inget kommer kunna bräcka oss!

Grattis på 1:årsdagen lilla älskade Oliver och må ditt efterliv vara allt du önskar dig!

Bilden på mig är tagen dagen innan han föddes, lyckligt ovetande om vad som komma skulle
De andra bilderna visar hur vi dekorerade hans grav idag, med en graverad ljuslykta tack vare Marita, ett ledljus från Partylite och 3 blommor, den röda valde Evelina, den vita var från Håkan och den cerisa från mig.

Istället för det som skulle ha varit, fullt med förberedelser och glädje för den kommande dagen då vi skulle firat din 1:årsdag så sitter jag istället här hemma och jobbar som den helt vanliga onsdag det nu är. 
Imorgon är det helt år sedan vi fick veta att du inte skulle få ta dina första andetag med oss andra här ute i denna stora orättvisa underbara värld, senare den dagen så föddes du vårat hjärta som aldrig fick chansen att känna all den kärlek vi hade att ge dig!

Medan jag nu sitter här och skriver med musiken i bakgrunden så rinner tårarna ner för mina kinder och jag önskar så att allt var annorlunda, ingen ska någonsin behöva uppleva denna sorg, INGEN!

Jobbet går bra, vardagen funkar bra men inuti börjar ångesten byggas upp och huvudet tänker att åtminståne så går något bra, något funkar som det ska. Kroppen vill må, vill känna men hjärtat och huvudet blockerar. 

Händerna fulla av stressutslag, andningsuppehåll och spänningar mellan skulderbladen, snart är dagen här! 
Jag mår så dåligt för att jag inte mår sämre men på något sätt så är jag ändå glad över hur bra vi klarat detta år, jag begraver hjärnan i andra tankar, planering och jobb. Allt för att fortsätta stå upp, för att fungera som vanligt och inte falla handlöst ner i en spiral av sorg.

Well, I've got thick skin and an elastic heart,
But your blade - it might be too sharp
I'm like a rubber band until you pull too hard,
Yeah, I may snap and I move fast
But you won't see me fall apart
'Cause I've got an elastic heart