Det är ju helt fantastiskt egentligen vad för lite sömn kan göra med ens mående egentligen både fysiskt och psykiskt.

I det stora hela så mår jag ju bra men ibland så kommer vissa saker verkligen ifatt mig.

Idag slog det mig hårt i ansiktet, den 16/7 så skulle vår son Oliver blivit 1 år, det betyder att han antagligen skulle börjat dagis för ca 1 månad sen och förmodligen även gått på samma avdelning som Evelina men istället så finns där bara tomhet, ett mörkt hål som ekar där, ett hålrum som aldrig någonsin kommer kunna fyllas, den plats du har och skulle haft plats att fylla med din kärlek i mitt hjärta, mammahjärtat som sprack, som gick i tusen bitar.

Vissa dagar orkar jag inte, vissa dagar vill jag inte orka, när jag är trött är det ännu tyngre att bära sorgen, sorgen som inte går att fixa, inte går att göra något åt.

Jag har ätit jättedåligt i ca 1 månad, nu börjar jag komma tillbaka igen, sakta men säkert...hoppas jag, har ingen matlust för det mesta, måste tänka på att äta, orkar inte laga mat, vill inte, skiter i det, fan!

Kroppen strejkar, mensen skjuts upp, magen är svullen, negativt gravtest, nojjig hjärna full av spöken, helvete!

Vill hjälpa, kan inte hjälpa

Vill må bra, det går inte
Sätta mig själv först, sätter mig själv sist

Något rätt blir allting fel!

Det är ju ganska tydligt att jag nästan bara skriver och använder detta verktyg när jag mår dåligt och det mesta känns tungt och så är det nu.

En tid nu så har jag försiktigt smugit runt på den krackelerade grund som sakta men säkert läker men som då och då tappar bitar som gör att man faller igenom och når botten än en gång

Osäkerheten i sig själv är en av de värsta känslorna som finns men värre är känslan som skapar ångest och hjärtklappning, den känslan man inte riktigt kan sätta fingret på, vad som ligger till grund för den känslan är mycket olika men det absolut värsta är när man inte vet, när man vet absolut ingenting om någonting.

Snälla ångest flytta ut ur min kropp

Lämna min kropp och själ ifred

Snälla ångest kan jag få vara färdig med dig nu

Jag kan bearbeta detta på mitt eget sätt utan att du är där och stör

Snälla ångest, lämna hjärtklappning utanför!

Oron är stor men rädslan är större!

Jag är inte orolig eller ens rädd för att det vi varit med om kommer eller skulle hända igen för det får det inte, det är helt enkelt inte acceptabelt och så är det. Att förlora ett barn är det värsta som någon kan råka ut för men om man sen skulle vara tvungen att förlora den man delat det hela med skulle fan vara värre. 

Han, Håkan, pappan till mina barn, kärleken i mitt liv är den ända personen i världen som förstår MIG och vad JAG går igenom. Det spelar ingen roll om någon varit med om det samma eller inte för de var inte med mig och det jag och vi har gått igenom tillsammans som en familj, ett par!

Utan honom, Håkan så skulle jag lägga mig ner och inte orka upp, han är mitt allt, han äger mitt hjärta som jag frivilligt har gett honom, han är den enda jag kan tänka mig att leva livet!