Det är ju helt fantastiskt egentligen vad för lite sömn kan göra med ens mående egentligen både fysiskt och psykiskt.

I det stora hela så mår jag ju bra men ibland så kommer vissa saker verkligen ifatt mig.

Idag slog det mig hårt i ansiktet, den 16/7 så skulle vår son Oliver blivit 1 år, det betyder att han antagligen skulle börjat dagis för ca 1 månad sen och förmodligen även gått på samma avdelning som Evelina men istället så finns där bara tomhet, ett mörkt hål som ekar där, ett hålrum som aldrig någonsin kommer kunna fyllas, den plats du har och skulle haft plats att fylla med din kärlek i mitt hjärta, mammahjärtat som sprack, som gick i tusen bitar.

Vissa dagar orkar jag inte, vissa dagar vill jag inte orka, när jag är trött är det ännu tyngre att bära sorgen, sorgen som inte går att fixa, inte går att göra något åt.

Jag har ätit jättedåligt i ca 1 månad, nu börjar jag komma tillbaka igen, sakta men säkert...hoppas jag, har ingen matlust för det mesta, måste tänka på att äta, orkar inte laga mat, vill inte, skiter i det, fan!

Kroppen strejkar, mensen skjuts upp, magen är svullen, negativt gravtest, nojjig hjärna full av spöken, helvete!

Vill hjälpa, kan inte hjälpa

Vill må bra, det går inte
Sätta mig själv först, sätter mig själv sist

Något rätt blir allting fel!