Att livet är konstigt och tar oväntade vändningar är något som alla är bekanta med och inte minst jag och min familj.

Att vi lever i en konstig, skrämmande, kall men samtidigt varm, hård men samtidigt varm värld är inte heller det någon nyhet.

Efter att ha haft en bra dag på jobbet, trots en jävulsk snorighet så begav jag mig mot spårvagnen (som nu börjat gå igen) och hemmåt. Jag kände kylan bita i kinderna, öronen och benen men lika glad var jag för det, solen lös ju och jag var ju på bra humör så varför låta störas av lite kyla då?!

Det sorgsna med det hela är bara att jag tänker i all denna nöjda tillvaro att "undra vad som kommer hända idag som får ner mig på jorden igen", för det är lite så...när jag mår bra så får jag oftast inte göra det speciellt länge, det kommer alltid och biter en i arslet på ett eller annat sätt till slut.

Så, vad hade denna eftermiddag att bjuda på då om inte ett adresserat brev till mig och Håkan. Jag tycker att det är kul att få handskrivna brev då det oftast har med något trevligt eller roligt att göra men inte den här gången.

Istället för någon inbjudan till något roligt eller ett glädjande kort så fick vi en gemensam inbjudan till minnesgudstjänsten som ska hållas i Jonsberg kyrka nu på söndag eftersom det är alla helgona så hålls den för de som gått bort eller begravts på den kyrkogården det senaste året.

Så istället för att kolla efter den fräckaste, snyggaste, läskigaste eller sexigaste halloween-dräkten tills på lördag så kollar jag istället efter det finaste gravljus jag kan hitta för att ställa på vår sons grav.

Livet är konstigt som sagt och fan sällan rättvist!

Alla som läser min blogg vet ju inte ens lite om vem jag är eller hur jag är som person. Sen kan jag tänka mig att det finns vissa som vet och de som tror de vet men de flesta vet nog inte ens en tiondel om mig...vad säger det om mig, eller de som är runt mig kan man ju fråga sig?!

Lite som i låten där de sjunger "ingen vill veta var du köpt din tröja" så vill få veta hur du egentligen känner och mår, vissa för att de helt enkelt är ointresserade men många tror jag inte orkar höra och ta in. Sen finns det ju dom som vill leva i sin egen misär som om den var den värsta i världen även om de vet att vissa runt omkring dom varit med om värre saker.

Jag är den där personen som går på muren istället för trottoaren, den som färgar håret rött och går i lite uppseendeväckande stil, jag är den där som säger vad jag tycker, som hörs och syns, som dessutom är jävligt nöjd med det. Jag är den där personen som vid 25:års ålder vet vad jag vill och väldigt mycket om vad jag inte vill, just på grund av att jag varit med om lite för mycket.

Jag är den där personen som inte vill välja på glass eller kakor, jag tar för mig av båda...varför välja när jag kan testa om jag kan få båda delarna?!

Alla dagar är fulla av intryck, bra och dåliga. En bild, en låt, en video eller en text kan påverka så mycket mer än man någonsin kunnat tro. Man kan känna sorg, glädje, ilska, irritation, stolthet och lugn från mycket av dessa medier.

Gåshud är en sån där häftig sak som kan uppstå när man är rädd, tillfreds eller bara känner med till exempel låten man lyssnar på, det kan vara en röst, ett gitarrstycke eller trumsolo. Allt vi upplever framhäver olika sorters känslor, det gäller bara att försöka fokusera på de bra framför de sämre, hur svårt det än är ibland!

Jag måste komma i kontakt med mina känslor igen, jag har stängt ute dom alldeles för länge nu igen. Jag vill inte men jag behöver, jag vill må bra och jag vet att jag kommer successivt må bättre ifall jag tillåter mig själv känna sorgen också men det är inte lätt, hur börjar man må när man är en sten...

Jag brukar gråta till vissa låtar, bilder, videos och framför allt när jag skriver här men ingenting, det händer verkligen INGENTING!

LÅT MIG KÄNNA NÅGOT DÅ FÖRHELVETE!