Att livet är konstigt och tar oväntade vändningar är något som alla är bekanta med och inte minst jag och min familj.

Att vi lever i en konstig, skrämmande, kall men samtidigt varm, hård men samtidigt varm värld är inte heller det någon nyhet.

Efter att ha haft en bra dag på jobbet, trots en jävulsk snorighet så begav jag mig mot spårvagnen (som nu börjat gå igen) och hemmåt. Jag kände kylan bita i kinderna, öronen och benen men lika glad var jag för det, solen lös ju och jag var ju på bra humör så varför låta störas av lite kyla då?!

Det sorgsna med det hela är bara att jag tänker i all denna nöjda tillvaro att "undra vad som kommer hända idag som får ner mig på jorden igen", för det är lite så...när jag mår bra så får jag oftast inte göra det speciellt länge, det kommer alltid och biter en i arslet på ett eller annat sätt till slut.

Så, vad hade denna eftermiddag att bjuda på då om inte ett adresserat brev till mig och Håkan. Jag tycker att det är kul att få handskrivna brev då det oftast har med något trevligt eller roligt att göra men inte den här gången.

Istället för någon inbjudan till något roligt eller ett glädjande kort så fick vi en gemensam inbjudan till minnesgudstjänsten som ska hållas i Jonsberg kyrka nu på söndag eftersom det är alla helgona så hålls den för de som gått bort eller begravts på den kyrkogården det senaste året.

Så istället för att kolla efter den fräckaste, snyggaste, läskigaste eller sexigaste halloween-dräkten tills på lördag så kollar jag istället efter det finaste gravljus jag kan hitta för att ställa på vår sons grav.

Livet är konstigt som sagt och fan sällan rättvist!