Ibland är det jätteskönt att ens mående och känslor inte syns utåt men ibland kan det vara bland det jobbigaste i världen.
Dagar som idag när man får hjärtklappning utan förvarning flera gånger under dagen, även om jag har min aning om varför så gör det inte att det blir mindre jobbigt bara aningen mer hanterbart...kanske.

Sommarbarn som man är, som förut alltid älskat att fira midsommar och sin födelsedag känner inte riktigt detsamma de senaste åren och det gör ont. Ett stort fett jävla mörkt hål finns där istället.

Vill inte må dåligt, vill inte behöva skriva av mig, vill inte ha hjärtklappning, vill inte vara ledsen, vill inte ha ett tryck i bröstet, vill inte!

Fan ta dig din äckliga jävla orättvisa världjävel, du kan ta dig i arslet!

Gått tillbaka till stadiet där man inte orkar känna och helt enkelt inte bryr sig lika mycket, känslor gör ont och jag är hellre utan dom för tillfället. Snälla någon hjälp mig att känna, få mig att leva...på riktigt, för mycket sorg, jag orkar inte så jag skiter i det.

Det känns som om jag ofta skriver om rättvisa i min blogg men egentligen är ju det rätt onödigt då det knappt existerar.

Vissa dagar känns det som att jag bara vill ge upp, okej att jag har mycket...eller 1 liten individ att leva för men ibland glömmer man vad som är viktigt i livet och att man faktiskt betyder typ allt för 1 person, min dotter men jag saknar dig min son.

Jag vill gråta och glömmer att andas tills något där inne påminner mig.

Hur ska man beskriva sig själv...trasig men på något sätt hel ändå, jag är så fruktansvärt glad att jag har Evelina och mina vänner!