Den allmänna känslan idag är "nu skiter jag i det här" men sen så känner jag ju mig själv så det är ju tyvärr nästintill aldrig så enkelt, varför kan inte bara hjärna och hjärta samarbeta...i alla fall någon gång ibland?!

Det känns som det återkommande temat i mina inlägg är känslor och förmågan att försöka förstå sig på dom, men det kanske är just det att jag försöker för mycket. Jag kanske helt enkelt bara ska fösöka vara lite mer chill och ta allt som det kommer även om det säger emot typ precis allt jag står för, vill liksom veta svar på för mycket mest hela tiden och hatar att inte veta. Man behöver inte ha stämplar på allt men jag vill inte heller ödsla min energi och/eller tid på något där intresset inte finns, eller rättare sagt där intresset inte är detsamma som hos en själv.

Jag hatar missförstånd och ibland kan jag nog vara löjligt tydlig själv bara för att undvika dessa missförstånd men är det för mycket att begära att man ska vara rak och ärlig med ens intentioner för att man antingen ska veta att man är på samma nivå, inte är på samma nivå eller strävar mot ett gemensamt mål?

Jag förstår mig inte på människor ibland och ibland blir man helt enkelt bara för blind av en person för att kunna läsa av denne på ett objektivt sätt.