Alla inlägg under december 2016

Av Therése Samuelsson - 28 december 2016 00:58

Är det konstigt attman vissagånger börjar tvivla på sigsjälv och ifrågasätta om detär något fel på just mig?!

Egentligen inte, oavsett hur öppet samhället numer är om man jämför med för bara 10-20 år sen så finns det självklart fortfarande någon slags "standard" eller norm som man anses leva efter, därav en slags underliggande prestationsångest förmånga vid vissa tillfällen.

Jag tvivlar inte ofta på mig själv utan är i det stora hela väldigt trygg med vart jag har mig själv och vad jag vill men jag liksom alla andra har svackor ibland, till skillnad från många andra så vill inte jag isolera mig även om det många gånger kan verkaså bara för att när jag väl kommit in i den där svackan så orkar jag inte ta mig för och planera saker på samma sätt som jag brukar så det kan nog lätt misstolkas vad jag vill.


År 2016 har medfört sig mycket, både gott och ont men framförallt så har året väckt många funderingar, minnen och tankar om det liv som jag haft hittills ochdåär det både roliga, bra, tunga och svåra minnen och händelser. Vissa som inte bör nämnas offentligt men vissa som numer är så länge sen så det är okej att skriva om.


Mitt första förhållande gick jag in i ganska så exakt 2 månader innan jag skulle fylla 15 år och han 16 år, jag var uppöver öron förälskad och var fast besluten om att det skulle funka trots att jag bodde utanför Norrköping och han i Göteborg och visst höll vi ihop ett tag. Vi blev alltså tillsammans typ den 5 maj 2005, förlovade oss den 28 december 2005 och flyttade isär i början på juni 2011, så 6 år hade vi tillsammans, 6 år som har kommit att forma mig på många sätt. Vi hade distansförhållande de första 4 åren så då gick det ju skapligt att vara tillsammans då han inte kunde styra allt jag gjorde dåför det gjorde han annars mer än gärna. Han hade åsikter om det mesta faktiskt, tillfrågad eller ej så delade han med sig av dom ganska så ofta. 

Några av de saker som jag minns mest av allt var att jag helt inte skulle sminka mig, jag skulle gärna ha stora pösiga kläder, inte heller gå ner i vikt men det gjorde inget om jag ökade lite, jag fick inte lyssna på vilken musik jag ville eller kolla på vilka filmer jag ville och gud förbjude om jag i alla fall kollade på en romantisk komedi och log till filmen, han gav mig dåligt samvete om jag ville umgås med mina vänner och jag fick skit om hans saker var borta även om det var han som slarvat bort dom. 

Ibland kan jag tycka att det skulle varit bättre om han skulle höjt handen till mig för då skulle jag ha vaknat till men det underliggande psykiska mindgame som han körde med skadar fan mer i längden då jag uppenbarligen fortfarande tänker på det då och då.


Bara en liten tillbakablick på hur mitt liv har sett ut och vad jag lyckats ta mig ur!

ANNONS
Av Therése Samuelsson - 9 december 2016 09:57

Är påväg till jobbet och kollar ut genom fönstret på spårvagnen där jag sitter med fullt av folk runtomkring mig, människor som inte känner mig och inte jag dom. Skönt på ett sätt men ensamt på ett helt annat plan.

Kollar ut genom fönstret och tänker att allt är så grått, nästan ingen färg någonstans som sticker ut, förutom jag med mitt röda hår och rödmålade läppar. Alla andra runt mig har sina svarta, gråa, beiga och möjligtvis mörkt röda toner, det är dom som inte syns för dom blir som en i mängden och så kommer jag där som syns, verkligen syns!

Jag hoppar av spårvagnen, går nerför Drottninggatan i mina knähöga stövlar, tighta byxor, höstkappa och mitt röda hår, möter många människor påvägen till jobbet, alla lika grå som vädret, det gråa tråkiga vädret som inte kan bestämma sig om det är höst eller vinter eller varför inte pågång att bli vår redan.

Men här går jag, folk tittar precis som jag är van vid och det stör mig inte sålänge ingen försöker titta mig i ögonen, mina ögon kan avslöja mig, undviker jag ögonkontakt så vill jag inte att du ska se mig, inte på riktigt se mig. Medan jag lyssnar på Vitamin String Quartet så känner jag hur paniken stiger inom mig, att det är något som håller på att brista, att gå sönder och kanske, men bara kanske så bör jag låta det göra det om blott för en liten stund för att sen kunna bygga upp mig på nytt igen. Det är inte förrän man sovit brevid en god vän som varit vaken medan man sov som man inser hur mycket som faktiskt pågår i ens huvud, i ens inre psyke när man har någon som berättar för en på morgonen att man vaknar titt som tätt och gnuggar sig i ögonen och tittar sig omkring för att sedan lägga sig ner och somna om, tilläggas bör att jag är inte själv medveten om att detta hänt.

Jag är trött, men inte bara trött som om man sovit dåligt, jag är utmattad men snart är det jul och det är ytterliggare en massa måsten som ligger och gror under ytan, massa saker som man vill, ska och bör göra till dess men jag måste försöka börja vila mer, det är svårt men jag måste. Måste börja lyssna på mig själv, min kropp igen!

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se