Är påväg till jobbet och kollar ut genom fönstret på spårvagnen där jag sitter med fullt av folk runtomkring mig, människor som inte känner mig och inte jag dom. Skönt på ett sätt men ensamt på ett helt annat plan.

Kollar ut genom fönstret och tänker att allt är så grått, nästan ingen färg någonstans som sticker ut, förutom jag med mitt röda hår och rödmålade läppar. Alla andra runt mig har sina svarta, gråa, beiga och möjligtvis mörkt röda toner, det är dom som inte syns för dom blir som en i mängden och så kommer jag där som syns, verkligen syns!

Jag hoppar av spårvagnen, går nerför Drottninggatan i mina knähöga stövlar, tighta byxor, höstkappa och mitt röda hår, möter många människor påvägen till jobbet, alla lika grå som vädret, det gråa tråkiga vädret som inte kan bestämma sig om det är höst eller vinter eller varför inte pågång att bli vår redan.

Men här går jag, folk tittar precis som jag är van vid och det stör mig inte sålänge ingen försöker titta mig i ögonen, mina ögon kan avslöja mig, undviker jag ögonkontakt så vill jag inte att du ska se mig, inte på riktigt se mig. Medan jag lyssnar på Vitamin String Quartet så känner jag hur paniken stiger inom mig, att det är något som håller på att brista, att gå sönder och kanske, men bara kanske så bör jag låta det göra det om blott för en liten stund för att sen kunna bygga upp mig på nytt igen. Det är inte förrän man sovit brevid en god vän som varit vaken medan man sov som man inser hur mycket som faktiskt pågår i ens huvud, i ens inre psyke när man har någon som berättar för en på morgonen att man vaknar titt som tätt och gnuggar sig i ögonen och tittar sig omkring för att sedan lägga sig ner och somna om, tilläggas bör att jag är inte själv medveten om att detta hänt.

Jag är trött, men inte bara trött som om man sovit dåligt, jag är utmattad men snart är det jul och det är ytterliggare en massa måsten som ligger och gror under ytan, massa saker som man vill, ska och bör göra till dess men jag måste försöka börja vila mer, det är svårt men jag måste. Måste börja lyssna på mig själv, min kropp igen!