Är det konstigt attman vissagånger börjar tvivla på sigsjälv och ifrågasätta om detär något fel på just mig?!

Egentligen inte, oavsett hur öppet samhället numer är om man jämför med för bara 10-20 år sen så finns det självklart fortfarande någon slags "standard" eller norm som man anses leva efter, därav en slags underliggande prestationsångest förmånga vid vissa tillfällen.

Jag tvivlar inte ofta på mig själv utan är i det stora hela väldigt trygg med vart jag har mig själv och vad jag vill men jag liksom alla andra har svackor ibland, till skillnad från många andra så vill inte jag isolera mig även om det många gånger kan verkaså bara för att när jag väl kommit in i den där svackan så orkar jag inte ta mig för och planera saker på samma sätt som jag brukar så det kan nog lätt misstolkas vad jag vill.

År 2016 har medfört sig mycket, både gott och ont men framförallt så har året väckt många funderingar, minnen och tankar om det liv som jag haft hittills ochdåär det både roliga, bra, tunga och svåra minnen och händelser. Vissa som inte bör nämnas offentligt men vissa som numer är så länge sen så det är okej att skriva om.

Mitt första förhållande gick jag in i ganska så exakt 2 månader innan jag skulle fylla 15 år och han 16 år, jag var uppöver öron förälskad och var fast besluten om att det skulle funka trots att jag bodde utanför Norrköping och han i Göteborg och visst höll vi ihop ett tag. Vi blev alltså tillsammans typ den 5 maj 2005, förlovade oss den 28 december 2005 och flyttade isär i början på juni 2011, så 6 år hade vi tillsammans, 6 år som har kommit att forma mig på många sätt. Vi hade distansförhållande de första 4 åren så då gick det ju skapligt att vara tillsammans då han inte kunde styra allt jag gjorde dåför det gjorde han annars mer än gärna. Han hade åsikter om det mesta faktiskt, tillfrågad eller ej så delade han med sig av dom ganska så ofta. 

Några av de saker som jag minns mest av allt var att jag helt inte skulle sminka mig, jag skulle gärna ha stora pösiga kläder, inte heller gå ner i vikt men det gjorde inget om jag ökade lite, jag fick inte lyssna på vilken musik jag ville eller kolla på vilka filmer jag ville och gud förbjude om jag i alla fall kollade på en romantisk komedi och log till filmen, han gav mig dåligt samvete om jag ville umgås med mina vänner och jag fick skit om hans saker var borta även om det var han som slarvat bort dom. 

Ibland kan jag tycka att det skulle varit bättre om han skulle höjt handen till mig för då skulle jag ha vaknat till men det underliggande psykiska mindgame som han körde med skadar fan mer i längden då jag uppenbarligen fortfarande tänker på det då och då.

Bara en liten tillbakablick på hur mitt liv har sett ut och vad jag lyckats ta mig ur!