Känslan av att vara ledsen, känna att det är något som tynger en, att man behöver gråta men det verkar som man glömt bort hur.

Känslan av klumpen i halsen som bara växer och växer, som gör det svårt att svälja och sedan andas, man försöker slappna av i svalget och andas lugnt men något i en stör hela processen för att innerst inne så vet man att man måste släppa ner garden och bara låta sig må.

Mycket tankar och känslor som vanligt rusar genom denna bitvis röriga hjärna

Är det fel av mig att vara glad utan dig, att kunna känna lycka utan dig?

Det går inte en dag utan att jag tänker på dig och undrar hur du skulle varit.

Detär ofta jag undrar hur du har det och om du är med oss, om du ser din storasyster växa och frodas som en glada lilla tjej hon är...lyckligt ovetandes om hur saker och ting skulle varit och hur dom istället blev.

Varje gång jag kollar på bilderna av dig så får jag gåshud över hela kroppen och allt känns fortfarande så surrealistiskt, som om det var en mardröm eller något man sett på film men så nyper man sig i armen och upptäcker att det här är ju faktiskt min verklighet.

Nu har klumpen i halsen lättat och jag har gråtit en skvätt som i vanlig ordning när jag skriver av mig lite så nu kanske man bör funka ett tag till!