Har kommit in i en "mörkrädd-period" igen, hur dumt och löjligt jag än tycker det låter att vara 27 år och mörkrädd så är det den närmsta beskrivningen jag kan komma för hur jag känner.
Jag har inga problem att gå på stadens gator när det är skymning eller rent av mörkt men när jag är hemma, själv...det är då det är jobbigt.
Jag funderar på om det är för att det är då jag känner mig ensam, nu när höstmörkret lagt sig och man varken har dotter, karl eller kompis hos sig.
Mörkret har aldrig varit någon favorit men något jag ändå lärt mig att hantera, när jag är själv numer så vill jag oftast sova med lampan släckt istället för tänd som jag så många år förut haft.
Men när jag är inne i en sådan period som just nu så räcker det med lite tända värmeljus och eventuellt lite musik så kam jag komma till ro och sova i alla fall.

Tur mannen kommer hem imorrn!