Det är ganska sjukt hur snabbt tiden går, hur åren, månaderna, dagarna och timmarna bara tickar på som om ingenting.

För mig är tiden inte ingenting, för mig är tiden massor. Åter igen kommer man tillbaka till tanken att tiden läker alla sår men det gör den inte, ingenting kan läka alla sår men visst finns det perioder som är lättare liksom svårare.

Jag har genom årens lopp fått frågor om det gått över, om det känns bättre och så vidare och visst kan jag erkänna att ibland känns det helt okej trots omständigheterna men helt bra kommer det aldrig kännas och det kan jag säga med en säkerhet i rösten för jag har ju oavsett hur mycket jag vrider och vänder på det eller vad som händer i framtiden ett barn för lite, det är inget som någon kan ändra på någonsin.

Som jag längtade efter den dagen jag skulle få se min son för första gången, hålla honom, känna hans närhet och se honom växa och utvecklas precis som det ska vara.

Förra året när det var hans födelsedag var en av de jobbigaste dagarna sen han föddes, jaglovade mig själv att jag skulle söka hjälp, rättare sagt skaffanågon kontaktperson som jag kunde gå och prata med om allt och inget men framförallt bearbeta dig Oliver. Det var dock inte ett löfte som jag ännu fullbordat, inte ens börjat på men det är svårt, svårt att veta vartman ska vända sig, svårt att öppna sig gentemot vem som helst, svårt att se sig i spegeln och erkänna sina svagheter, att man inte kan hantera allt på egen hand.

Ibland har jag dock dåligt samvete för att jag inte mår dåligt över allt oftare men sen så tänker jag på dig dagligen i min tysthet, i mitt huvud, i de delar som jag inte delar med mig av så ofta.

Jag tänker på dig på jobbet varje gång jag ser färgen "Olive Green" eller "Pale Olive" och jag blir för varje gång mer och mer van vid att det antagligen alltid kommer vara så, för du kommer för alltid vara en del av mitt liv, en del av mig.

Ibland önskar jag att Evelina visste att hon var en storasyster, att hon har en lillebror som heter Oliver, att hon visste att han vakar över henne, att hon visste att hon har en änglabror men egentligen tyckerjag detär bra att hon inte vet för barn ska inte behöva känna sorgen över att dom skulle haft något som inte blev. Samtidigt skulle det vara så enkelt att förklara vissa saker, slippa dra vita lögner för hur man mår ibland, vart man ska när man ska till graven osv