Det är fint...människor runt mig som erbjuder sig att lyssna på min historia, mina vänner, mina närmsta som vill att jag ska må bra!

Jag måste vara jävligt bra på att låtsas för jag går sönder inuti.

Enligt mig ska ingen behöva må dåligt oavsett anledning men jag vill verkligen inte att någon ska bli ledsen på grund av något jag varit med om och finns det risk för det så är jag hellre tyst.

Tårar som rinner nerför kinden och in i kudden, för det är precis vart de hamnar...i kudden, de torkas inte av någon, torkas in i huden eller försvinner i tomma intet.
Tårarna finns där och kommer som en påminnelse på vad man varit med om och jag tror inte de någonsin kommer försvinna helt.

Mamma så idag att det såg ut som att jag mådde bättre i år än förra året. Visst att jag inte känner mig lika ensam men det känns fortfarande fruktansvärt när jag på kvällen går och lägger mig ensam i sängen, jag kan vara stark så pass att alla förhoppningsvis inte märker allt...