Att förändringar kan vara både bra och dåligt är ju inte direkt någon nyhet men när man är mer vän att det har inneburit dåliga saker så tar dom bra förändringarna lite längre tid på sig innan man riktigt tagit till sig dom.

Förra sommaren var en tuff sommar även om det stog rätt still, inte mycket till förändring då...vilket visserligen kan vara rätt skönt i perioder men ibland behöver man just det, om ens en liten förändring så behöver något ske.
När juli började gå mot sitt slut så beslöt jag mig för att jag hade det nog rätt bra som ensamstående mamma ändå, planerade att jag skulle skaffa katt och ge upp dejtandet ett tag framöver, men världen hade tydligen andra planer för mig nämligen att träffa någon som jag absolut inte skulle ha mage att ens drömma om att släppa taget om speciellt lätt.
Även han gick i tankebanorna kring att leva sitt liv som singel ett tag och flytta till annan ort för att jobba.
Man kan ju lugnt påstå att det blev i vilket fall inte som någon av oss hade tänkt oss, däremot fick vi något bättre, en partner, en vän, en familj och framförallt ett helt hem fullt av kärlek.

Men precis som för många er andra så är livet ingen dans på rosor hela tiden och man har sina duster då och då, men är man villig att arbeta tillsammans så löser man det mesta när man väl kommit underfund med vad man själv värdesätter och tycker är viktigt i livet.
Inte trodde väl jag att jag skulle hinna så mycket på ett år, även med vetskapen att jag är en ganska intensiv och driven person så skulle inget varit möjligt utan min klippa.

Snart börjar nästa etapp i vårat liv tillsammans, en gemensam flytt ut till ett hus på landet och jag måste medge att det känns lite konstigt att jag nu ser fram emot att flytta tillbaka till det ställe jag en gång hade så bråttom att flytta från.

Det är ganska sjukt hur snabbt tiden går, hur åren, månaderna, dagarna och timmarna bara tickar på som om ingenting.

För mig är tiden inte ingenting, för mig är tiden massor. Åter igen kommer man tillbaka till tanken att tiden läker alla sår men det gör den inte, ingenting kan läka alla sår men visst finns det perioder som är lättare liksom svårare.

Jag har genom årens lopp fått frågor om det gått över, om det känns bättre och så vidare och visst kan jag erkänna att ibland känns det helt okej trots omständigheterna men helt bra kommer det aldrig kännas och det kan jag säga med en säkerhet i rösten för jag har ju oavsett hur mycket jag vrider och vänder på det eller vad som händer i framtiden ett barn för lite, det är inget som någon kan ändra på någonsin.

Som jag längtade efter den dagen jag skulle få se min son för första gången, hålla honom, känna hans närhet och se honom växa och utvecklas precis som det ska vara.

Förra året när det var hans födelsedag var en av de jobbigaste dagarna sen han föddes, jaglovade mig själv att jag skulle söka hjälp, rättare sagt skaffanågon kontaktperson som jag kunde gå och prata med om allt och inget men framförallt bearbeta dig Oliver. Det var dock inte ett löfte som jag ännu fullbordat, inte ens börjat på men det är svårt, svårt att veta vartman ska vända sig, svårt att öppna sig gentemot vem som helst, svårt att se sig i spegeln och erkänna sina svagheter, att man inte kan hantera allt på egen hand.

Ibland har jag dock dåligt samvete för att jag inte mår dåligt över allt oftare men sen så tänker jag på dig dagligen i min tysthet, i mitt huvud, i de delar som jag inte delar med mig av så ofta.

Jag tänker på dig på jobbet varje gång jag ser färgen "Olive Green" eller "Pale Olive" och jag blir för varje gång mer och mer van vid att det antagligen alltid kommer vara så, för du kommer för alltid vara en del av mitt liv, en del av mig.

Ibland önskar jag att Evelina visste att hon var en storasyster, att hon har en lillebror som heter Oliver, att hon visste att han vakar över henne, att hon visste att hon har en änglabror men egentligen tyckerjag detär bra att hon inte vet för barn ska inte behöva känna sorgen över att dom skulle haft något som inte blev. Samtidigt skulle det vara så enkelt att förklara vissa saker, slippa dra vita lögner för hur man mår ibland, vart man ska när man ska till graven osv

Dom där stunderna
Dom som ingen annan ser
Som ingen annan kan ta ta del av
Som ingen annan får ta del av
Dom stunderna man sitter själv på köksgolvet
Dom stunderna när man vill ha ljuset släckt men musiken på öronbedövande volym
Den tid när man kommer på att livet inte är så långt
Att ingenting varar för evigt
Att ingenting egentligen blir som man tänkt sig...

Fy fan vad livet är jobbigt ibland och vad allt känns grått och tråkigt emellanåt, rentav hopplöst.
Jag är rent generellt absolut ingen negativ eller pessimistisk person, det kan flera understryka men ibland får även jag.
Saken är den att jag finner ingen anledning att skriva när jag mår bra men när jag får mina dippar i humöret så har jag behovet av att få dela med mig av det som tyvärr är verklighet för alltför många människor.

Nu är det bara några ynka dagar kvar tills det är 3 år sen min son begravdes, min fina Oliver vad jag saknar dig! ?

Har kommit in i en "mörkrädd-period" igen, hur dumt och löjligt jag än tycker det låter att vara 27 år och mörkrädd så är det den närmsta beskrivningen jag kan komma för hur jag känner.
Jag har inga problem att gå på stadens gator när det är skymning eller rent av mörkt men när jag är hemma, själv...det är då det är jobbigt.
Jag funderar på om det är för att det är då jag känner mig ensam, nu när höstmörkret lagt sig och man varken har dotter, karl eller kompis hos sig.
Mörkret har aldrig varit någon favorit men något jag ändå lärt mig att hantera, när jag är själv numer så vill jag oftast sova med lampan släckt istället för tänd som jag så många år förut haft.
Men när jag är inne i en sådan period som just nu så räcker det med lite tända värmeljus och eventuellt lite musik så kam jag komma till ro och sova i alla fall.

Tur mannen kommer hem imorrn!

Sist jag skrev så trodde jag att jag hittat rätt men ack så fel man kan ha, jag är väl visserligen van vid att ha fel då och då men inte är det ju kul.

Mycket har hänt sedan jag uppdaterat här senast men det kanske delvis framgick i föregående stycke. Det jag ville ha vilse eller inte var ju ett förhållande, någon att älska som älskade mig tillbaka.

Jag har nu sagt "jag älskar dig" till någon som jag verkligen hoppas att jag får dels livet med, samtidigt som det är lite svårt och sjukt läskigt så känns det otroligt bra!

Det jobbiga är bara att nu ligger man i sängen och saknar den man älskar för att ligger ute och jobbar lite varstans i Sverige och jobbar.

Det härliga och sköna är att man får känna, att han låter mig få vara den jag är och sist men inte minst att han kommer hem till MIG!

Älskar dig, saknar dig och vill dela hem med dig så att när du kommer hem att du kommer hem direkt till mig!!!! ?

Den där känslan när det äntligen känns som man hittat rätt, som om man äntligen hittat hem och är på rätt väg igen.
När man ser mera ljuspunkter än mörka stunder,
När tiden bara tickar på och dagar flyger förbi,
När kunderbart värker mest hela tiden för man kan inte sluta le,
När livet får lite mera mening igen!

Kollade på en film idag med ett väldigt bra budskap;
Dansa som att ingen ser på, sjung som att ingen lyssnar och älska som om du aldrig blivit sårad!

Jag älskade livet redan innan och nu ännu lite mer! ?

Känslan av att vara ledsen, känna att det är något som tynger en, att man behöver gråta men det verkar som man glömt bort hur.

Känslan av klumpen i halsen som bara växer och växer, som gör det svårt att svälja och sedan andas, man försöker slappna av i svalget och andas lugnt men något i en stör hela processen för att innerst inne så vet man att man måste släppa ner garden och bara låta sig må.

Mycket tankar och känslor som vanligt rusar genom denna bitvis röriga hjärna

Är det fel av mig att vara glad utan dig, att kunna känna lycka utan dig?

Det går inte en dag utan att jag tänker på dig och undrar hur du skulle varit.

Detär ofta jag undrar hur du har det och om du är med oss, om du ser din storasyster växa och frodas som en glada lilla tjej hon är...lyckligt ovetandes om hur saker och ting skulle varit och hur dom istället blev.

Varje gång jag kollar på bilderna av dig så får jag gåshud över hela kroppen och allt känns fortfarande så surrealistiskt, som om det var en mardröm eller något man sett på film men så nyper man sig i armen och upptäcker att det här är ju faktiskt min verklighet.

Nu har klumpen i halsen lättat och jag har gråtit en skvätt som i vanlig ordning när jag skriver av mig lite så nu kanske man bör funka ett tag till!

Samtidigt som jag lyssnar på en ballad så kommer Evelina ut i köket och frågar om hon kan få något litet att äta innan maten är klar, jag lyfter upp henne i famnen för att sedan titta ut genom fönstret och se att snön faller ner, man ser glädjen i hennes ögon likväl som man hör den i hennes röst när hon utbrister att hon i morgon kommer kunna vara ute och leka i den med sina dagiskompisar. Jag omfamnar henne hårt och dansar genom köket till musiken, glad för att jag fått en dotter som ger mig så mycket värme och glädje.

Jag förbluffas mest varje dag över hur glad man kan bli för små vardagliga saker när man ser på världen med positiva ögon!