När året börjar närma sig sitt slut så tycker jag personligen det är ganska intressant hur många som resonerar somså att "kan inte bara det här pissåret ta slut" men enligt min mening så är det ju inte helt och hållet året som gör att din situation är eller känns pissig utan i grund och botten handlar det om din egen inställning till saker och ting. Att vissa ser det nya året som en nystart har jag däremot full förståelse för beroende vad de varit med om.

Men sen har vi även alla dessa nyårslöften, varför ska man vänta tills det blir ett nytt år för att göra ett löfte som egentligen bara ärför dig själv,är det för att äntligen så får man en anledning till att skriva ut det på till exempel en social media. Skapar inte det bara mer inre stress och ångest för vissa människor än att det ska verka som den morot det är tänkt som, för det känns som att de flesta löften handlar om vikt samt träning och det är väl om något sånt somkan skapa presationsångest, speciellt om man sen inte lever upp till det men ändå fortsätter att ha det som nytt löfte i 10, 15 eller kanske till och med 20 år. Sluta med vikthets mot er själva om inte annat, att leva sundare kan jag förstå men man ska aldrig stirra sig blind på en vikt!

Istället för att klaga över det gågna året som absolut varit tufft bitvis, men jag har också haft betydligt mycket värre år och ändå står jag ändå här, inne på mitt 27:e år, mamma till en fantastisk blivande fyraåring, med fast jobb som jag älskar och eget hem.

Jag vill inleda år 2017 med några viktiga saker:

Jag är stolt över mig själv, över hur långt jag har kommit i min personliga utveckling

Jag är så sjukt stolt över att ha en så begåvad dotter

Jag är stolt över att ha hittat mig själv och veta vart jag står

Jag är så oerhört glad över de vänner som jag fått och de jag lärt känna bättre under 2016

Jag har så många fina minnen att tänka tillbaka på från förra året

Och framför allt så är jag glad och stolt att jag klarat ytterliggare 1 år av högtider utan Oliver och jag har Evelina, vänner och familj att tacka för det!

Är det konstigt attman vissagånger börjar tvivla på sigsjälv och ifrågasätta om detär något fel på just mig?!

Egentligen inte, oavsett hur öppet samhället numer är om man jämför med för bara 10-20 år sen så finns det självklart fortfarande någon slags "standard" eller norm som man anses leva efter, därav en slags underliggande prestationsångest förmånga vid vissa tillfällen.

Jag tvivlar inte ofta på mig själv utan är i det stora hela väldigt trygg med vart jag har mig själv och vad jag vill men jag liksom alla andra har svackor ibland, till skillnad från många andra så vill inte jag isolera mig även om det många gånger kan verkaså bara för att när jag väl kommit in i den där svackan så orkar jag inte ta mig för och planera saker på samma sätt som jag brukar så det kan nog lätt misstolkas vad jag vill.

År 2016 har medfört sig mycket, både gott och ont men framförallt så har året väckt många funderingar, minnen och tankar om det liv som jag haft hittills ochdåär det både roliga, bra, tunga och svåra minnen och händelser. Vissa som inte bör nämnas offentligt men vissa som numer är så länge sen så det är okej att skriva om.

Mitt första förhållande gick jag in i ganska så exakt 2 månader innan jag skulle fylla 15 år och han 16 år, jag var uppöver öron förälskad och var fast besluten om att det skulle funka trots att jag bodde utanför Norrköping och han i Göteborg och visst höll vi ihop ett tag. Vi blev alltså tillsammans typ den 5 maj 2005, förlovade oss den 28 december 2005 och flyttade isär i början på juni 2011, så 6 år hade vi tillsammans, 6 år som har kommit att forma mig på många sätt. Vi hade distansförhållande de första 4 åren så då gick det ju skapligt att vara tillsammans då han inte kunde styra allt jag gjorde dåför det gjorde han annars mer än gärna. Han hade åsikter om det mesta faktiskt, tillfrågad eller ej så delade han med sig av dom ganska så ofta. 

Några av de saker som jag minns mest av allt var att jag helt inte skulle sminka mig, jag skulle gärna ha stora pösiga kläder, inte heller gå ner i vikt men det gjorde inget om jag ökade lite, jag fick inte lyssna på vilken musik jag ville eller kolla på vilka filmer jag ville och gud förbjude om jag i alla fall kollade på en romantisk komedi och log till filmen, han gav mig dåligt samvete om jag ville umgås med mina vänner och jag fick skit om hans saker var borta även om det var han som slarvat bort dom. 

Ibland kan jag tycka att det skulle varit bättre om han skulle höjt handen till mig för då skulle jag ha vaknat till men det underliggande psykiska mindgame som han körde med skadar fan mer i längden då jag uppenbarligen fortfarande tänker på det då och då.

Bara en liten tillbakablick på hur mitt liv har sett ut och vad jag lyckats ta mig ur!

Är påväg till jobbet och kollar ut genom fönstret på spårvagnen där jag sitter med fullt av folk runtomkring mig, människor som inte känner mig och inte jag dom. Skönt på ett sätt men ensamt på ett helt annat plan.

Kollar ut genom fönstret och tänker att allt är så grått, nästan ingen färg någonstans som sticker ut, förutom jag med mitt röda hår och rödmålade läppar. Alla andra runt mig har sina svarta, gråa, beiga och möjligtvis mörkt röda toner, det är dom som inte syns för dom blir som en i mängden och så kommer jag där som syns, verkligen syns!

Jag hoppar av spårvagnen, går nerför Drottninggatan i mina knähöga stövlar, tighta byxor, höstkappa och mitt röda hår, möter många människor påvägen till jobbet, alla lika grå som vädret, det gråa tråkiga vädret som inte kan bestämma sig om det är höst eller vinter eller varför inte pågång att bli vår redan.

Men här går jag, folk tittar precis som jag är van vid och det stör mig inte sålänge ingen försöker titta mig i ögonen, mina ögon kan avslöja mig, undviker jag ögonkontakt så vill jag inte att du ska se mig, inte på riktigt se mig. Medan jag lyssnar på Vitamin String Quartet så känner jag hur paniken stiger inom mig, att det är något som håller på att brista, att gå sönder och kanske, men bara kanske så bör jag låta det göra det om blott för en liten stund för att sen kunna bygga upp mig på nytt igen. Det är inte förrän man sovit brevid en god vän som varit vaken medan man sov som man inser hur mycket som faktiskt pågår i ens huvud, i ens inre psyke när man har någon som berättar för en på morgonen att man vaknar titt som tätt och gnuggar sig i ögonen och tittar sig omkring för att sedan lägga sig ner och somna om, tilläggas bör att jag är inte själv medveten om att detta hänt.

Jag är trött, men inte bara trött som om man sovit dåligt, jag är utmattad men snart är det jul och det är ytterliggare en massa måsten som ligger och gror under ytan, massa saker som man vill, ska och bör göra till dess men jag måste försöka börja vila mer, det är svårt men jag måste. Måste börja lyssna på mig själv, min kropp igen!

Att sakna måste vara den värsta bästa känslan som finns,eller i alla fall en av dom!

Att sakna kan betyda och stå för så många olika saker

Att sakna något som man inte riktigt visste att man hade

Att sakna någon man inte riktigt känner

Att sakna något som man vet att man hade

Att sakna något som man medvetet valde bort

Summan av det hela, ta vara på den tid som finns NU, de människor som du har runt dig NU!

Lev nu och låt inte livet springa ifrån dig, "gör mer saker som gör dig glad" finns det ett väldigt bra talesätt som lyder men det är svårt ibland, speciellt när man inser att man kanske är beroende av att andra saker som man inte kan påverka ska fortsätta existera i ens liv.

Minor or major setback...det är frågan, en fråga jag ännu inte fått svar på!

Den allmänna känslan idag är "nu skiter jag i det här" men sen så känner jag ju mig själv så det är ju tyvärr nästintill aldrig så enkelt, varför kan inte bara hjärna och hjärta samarbeta...i alla fall någon gång ibland?!

Det känns som det återkommande temat i mina inlägg är känslor och förmågan att försöka förstå sig på dom, men det kanske är just det att jag försöker för mycket. Jag kanske helt enkelt bara ska fösöka vara lite mer chill och ta allt som det kommer även om det säger emot typ precis allt jag står för, vill liksom veta svar på för mycket mest hela tiden och hatar att inte veta. Man behöver inte ha stämplar på allt men jag vill inte heller ödsla min energi och/eller tid på något där intresset inte finns, eller rättare sagt där intresset inte är detsamma som hos en själv.

Jag hatar missförstånd och ibland kan jag nog vara löjligt tydlig själv bara för att undvika dessa missförstånd men är det för mycket att begära att man ska vara rak och ärlig med ens intentioner för att man antingen ska veta att man är på samma nivå, inte är på samma nivå eller strävar mot ett gemensamt mål?

Jag förstår mig inte på människor ibland och ibland blir man helt enkelt bara för blind av en person för att kunna läsa av denne på ett objektivt sätt.

Livet är konstigt, känslor är konstiga

Känslor som man inte kan styra över är ännu konstigare

Men varför finns dom då, varför kan man inte alltid styra över vad man själv känner

Är svaret på frågan så enkelt att livet skulle vara alltför lätt då, att man inte skulle ha något att sträva efter svaret på

Ibland kan jag tycka det svåraste är att skilja på vad som är en befogad känsla eller vad som är ett påhitt i ens eget huvud, om det är så att det är hjärnan som spelar en ett spratt bara för att man ska vara förberedd på vad som eventuellt kan ske

Ibland undrar jag om det inte bara skadar mer än förbereder, spricker en bubbla så gör det väl lika ont oavsett om du haft det på känn innan eller inte.

Det värsta är inte ensamheten i sig, det värsta är den ofrivilliga ensamheten

För jag har kommit så pass långt att jag kan trivas själv och inte har några problem med att gå hem efter jobbet till ett tomt hem utan att ha några direkta planer för kvällen även om jag 9 av 10 kvällar hellre är social med sällskap

Som "varannan-vecka-mamma" så har det ju ändå mest varit ensamt de barnlediga veckorna men saknaden av att ha någon som bryr sig om en på mer än på ett kompisplan växer sig starkare även om jag absolut inte vill eller tänker stressa in i något.

Tankar från Therése en helt vanlig tisdagsförmiddag!

För drygt 6 år sen fick jag mitt första missfall, då tillsammans med min första kärlek

För drygt 5 år sen blev jag tillsammans med min andra kärlek

För 4 år sen så väntade jag barn och hade drygt 2 månader kvar till förlossning

För 3 år sen så hade jag en 10 månaders bebis och var dessutom gravid igen

För exakt 2 år sen idag så begravde vi vår son och jag hade då 4 jobb

För 1 år sen levde jag i ett knackigt förhållande

Och idag sitter jag själv i min egen lägenhet med fast jobb, en dotter varannan vecka som blir 4 år i januari, en hamster och överlag ett bra liv men jag saknar fortfarande min son!

Jag kanske inte är hel men jag står i alla fall fortfarande upp och min vilja att leva vidare är väldigt stark men just idag kommer livsgnistan nog vara lite svag!

Visst är hösten fin till färgen men äcklig i vädret.

Hösten, den perioden då många går ner sig, blir deprimerade, nedstämda, slutna, ledsna, matta osv.

Jag själv skulle vilja säga att hösten är den period på året där jag känner som mest tomhet och ensamhet, man blir frusen, få vill hitta på saker, det påminner om allt för mycket dåligt.

Jag vill inte äta och kan knappt sova, självklart gör jag båda dessa saker men jag finner ingen mening med något av det just nu.

Ibland så flyter texten i mina blogginlägg på som aldrig förr och ibland blir det osammanhängande och hackigt som i det här fallet, det är helt enkelt för mycket tankar och funderinger som cirkulerar på en och samma gång så det blir svårt att sålla bland dom och få ut en vettig mening.

Skulle bara vilja säga att jag är nog inte den mest varma människan för tillfället utan jag skämtar nog bort rätt mycket för jag orkar inte riktigt känna och vill inte riktigt heller för den delen.

Om 10 dagar så är det 2 år sen vi begravde Oliver, vår fina son! Så förlåt mig om jag kräks lite på tillvaron, vill försöka leva i nuet men det är jävligt svårt vissa gånger för ibland vet man att man måste stanna upp och känna och tänka för sin egen skull!

  OLIVER