Ibland är det jätteskönt att ens mående och känslor inte syns utåt men ibland kan det vara bland det jobbigaste i världen.
Dagar som idag när man får hjärtklappning utan förvarning flera gånger under dagen, även om jag har min aning om varför så gör det inte att det blir mindre jobbigt bara aningen mer hanterbart...kanske.

Sommarbarn som man är, som förut alltid älskat att fira midsommar och sin födelsedag känner inte riktigt detsamma de senaste åren och det gör ont. Ett stort fett jävla mörkt hål finns där istället.

Vill inte må dåligt, vill inte behöva skriva av mig, vill inte ha hjärtklappning, vill inte vara ledsen, vill inte ha ett tryck i bröstet, vill inte!

Fan ta dig din äckliga jävla orättvisa världjävel, du kan ta dig i arslet!

Gått tillbaka till stadiet där man inte orkar känna och helt enkelt inte bryr sig lika mycket, känslor gör ont och jag är hellre utan dom för tillfället. Snälla någon hjälp mig att känna, få mig att leva...på riktigt, för mycket sorg, jag orkar inte så jag skiter i det.

Det känns som om jag ofta skriver om rättvisa i min blogg men egentligen är ju det rätt onödigt då det knappt existerar.

Vissa dagar känns det som att jag bara vill ge upp, okej att jag har mycket...eller 1 liten individ att leva för men ibland glömmer man vad som är viktigt i livet och att man faktiskt betyder typ allt för 1 person, min dotter men jag saknar dig min son.

Jag vill gråta och glömmer att andas tills något där inne påminner mig.

Hur ska man beskriva sig själv...trasig men på något sätt hel ändå, jag är så fruktansvärt glad att jag har Evelina och mina vänner!

Vardagen fortsätter, just det...vardag, vad är det. För de flesta handlar det om att gnälla över saker som väder, trötthet, arbetstider och tjatiga ungar m.m
För mig handlar det om att jag ytterliggare en dag får gå med saknaden efter min son, min son Oliver. Ytterliggare en dag som jag vaknar med ett barn för lite vid min sida. Ytterliggare en dag som jag bär ängeln runt min hals som en symbol med vår gemensamma månadssten i. Halsbandet som Evelina, din syster har ett likadant men med sin sten i. Halsbandet gör så jag känner att jag bär dig extra nära mitt hjärta varje dag som går.
Det går inte en dag utan att jag tänker på dig min fina, hålrummet som aldrig kommer fyllas, tomrummet som finns där var avsett för min kärlek till dig, vissa dagar förstår jag inte själv hur jag orkar men jag måste för Evelina, din lilla storasyster!

Fan vad livet är pissigt orättvist !

Kärlek...att kärlek ska vara så svårt!

Är det inte jag som sätter stopp för kärleken på vissa bitar så är det omgivningen.
Det kan vara tankar som "vad skulle pappa tycka om" eller "tänk på åldern" men sen är det absolut så att ålder i de flesta fall bara är en siffra och inte har speciellt stor betydelse men man kan inte alltid låta bli att tänka på det i alla fall.
Man ska inte bry sig om vad andra tycker och tänker och jag gör inte det speciellt mycket heller..alls faktiskt men klart att vissa personer i ens liv har eller har haft stort inflytande och stark påverkan angående vad man tycker och tänker om vissa saker.

Men man måste lära sig älska mig för mig, jag tänker inte tona ner på min personlighet.
Jag är en överenergisk varannanvecka-mamma som älskar att vara ute och dansa samt träffa nya människor med mina vänner för det är ju faktiskt såhär att jag älskar människor men jag tycker inte om alla människor för det!
Varannan vecka så är jag väldigt mycket mamma och försöker göra det mesta av min lediga och vakna tid med Evelina, den största lilla kärleken i mitt liv.
Varannan vecka är jag väldigt "civil" och passar då på att göra de saker som jag tycker är roliga och får mig att må bra just för att jag ska kunna ägna hela den andra veckan till min dotter!

Någon måste kunna acceptera och tycka om denna ensamstående översociala mamman som älskar att leka i lekparken nästan lika mycket som sin dotter och hitta på spontana galenskaper på sin barnfria tid!

HORmoner,känslor och allmänt rörigt i huvudet är vad som skulle kunna definera dagen rätt bra, FAN!

Att det ska vara svårt att inte göra fel när allt man vill är att göra rätt, att inte säga fel när man bara vill säga rätt saker. Klumpiga kommentar, ja det är jag tydligen expert på just nu.

Igår tänkte jag, "kan inte hjälpa mig att få känna så jag kan öppna upp mig och gråta igen" för jag behövde verkligen det men gå tillbaka några ord nu och läs att jag behövde det, nu behöver jag det inte längre för jag fixade det helt på egen han genom att bete mig illa mot en av de där personerna, en av de där personerna som betyder mest för mig och ligger mig närmst om hjärtat. Så dagens läxa är alltså att tänk dig fan för vad du säger innan du bara spottar ut dina aggressioner på fel personer för det går inte att ta tillbaka sen, bara be om ursäkt, göra en eller flera goda gärningar och hoppas på förlåtelse och förståelse.

Ibland tänker jag att det skulle vara så skönt om bara någon kunde förstå hur jag känner men det går ju inte, hur jag reagerar, tycker, tänker och känner kan absolut likna någon annans känslor och åsikter men ingen är ju som jag och ingen känner precis som jag om saker och ting, det är något som man måstelära sig så man kanske kan bli lite mer ödmjuk.

Rörighet för att jag inte har något hem, hormonella humörssvängningar på grund av att jag precis börjat med p-piller och ledsen på grund av andra anledningar men nu får du fan börja tänka på vad du säger och hur du säger det Therése, SKÄRPNING!

Jag är ledsen för att jag gjorde dig ledsen!

Känslor är ett konstigt fenomen, ämnet känslor har kommit på tal flera gånger de senaste dagarna både när det gäller bra och dåliga saker.

De erfarenheter som vi är med om och hur vi reagerar på dom, det vill säga hur vi KÄNNER när vi råkar ut för saker, bra som dåliga är det som formar oss allra mest.

Jag har alltid tänkt och haft uppfattningen av att man känner vad man vill känna men det är tydligen inte lika självklart för alla som det har varit för mig under min uppväxt. Under min uppväxt så har jag alltid fått höra att det är inte fel att känna på något sätt, man är själv den som äger och styr sina känslor och känner sig själv bäst och jag vet att jag skrivit om detta i något tidigare inlägg att INGEN kan säga hur just DU ska känna, dina känslor är dina känslor.

Vissa dagar tror jag att jag blivit till sten med ett hjärta av is för jag kan prata om vissa saker som verkligen är jättekänsliga utan att fälla en tår eller må dåligt över det för stunden, men sen är det ju också så att som tur är kan inte alla sätta sig i in i rollen som mig med det jag varit med om, men även de som varit med om liknande eller samma saker kan ju inte veta hur jag känner eller säga åt mig vad som är rätt eller fel att känna men det är klart att förlora ett barn, förlora min lilla Oliver har gjort mig mer avtrubbad för vissa känslor och vissa saker som påverkade mig jättemycket förut inte betyder något i dagsläget.

Jag blev ju till exempel av med min höst/vinterdeppression nästan helt efter det som hänt för det finns helt enkelt viktigare saker att känna och tänka på än att må dåligt och hänga upp sig på småsaker.

Jag vet sedan länge att jag är en väldigt känslostyrd person som har lätt för att visa känslor och pratar gärna om det, men det betyder samtidigt inte att jag alltid visar mina känslor eller att jag har så lätt för att ta fram dom alla gånger.

Därav kommer ångest, hjärtklappning och att det låser sig mellan skulderbladen, för jag behöver känna, behöver gråta och släppa ut det som jag går och stänger in för att vara så stark hela tiden.

Det var väldigt länge sedan jag var ute vid min sons grav nu, jag vill gärna åka dit men har dragit mig lite för det för jag har inte riktigt orkat eller kunnat heller för den delen. Sist jag var där tror jag var i November, när det var ca ett år sedan urnsättningen. Åh vad jag saknar honom, min lilla pojke!

Ilningar längs kroppen,

Gåshud längs mina armar,

Darrande händer och svajande röst,

Bedövande tystnad,

Tårar i floder nerför mina kinder,

Avtrubbad, avstängd,

Världen är så oviss och hösten så fin,

Livet går vidare men saknade glöms aldrig!

Ett år sedan begravningen men snart 1 år och 4 månader sen du lämnade oss.

Att livet är konstigt och tar oväntade vändningar är något som alla är bekanta med och inte minst jag och min familj.

Att vi lever i en konstig, skrämmande, kall men samtidigt varm, hård men samtidigt varm värld är inte heller det någon nyhet.

Efter att ha haft en bra dag på jobbet, trots en jävulsk snorighet så begav jag mig mot spårvagnen (som nu börjat gå igen) och hemmåt. Jag kände kylan bita i kinderna, öronen och benen men lika glad var jag för det, solen lös ju och jag var ju på bra humör så varför låta störas av lite kyla då?!

Det sorgsna med det hela är bara att jag tänker i all denna nöjda tillvaro att "undra vad som kommer hända idag som får ner mig på jorden igen", för det är lite så...när jag mår bra så får jag oftast inte göra det speciellt länge, det kommer alltid och biter en i arslet på ett eller annat sätt till slut.

Så, vad hade denna eftermiddag att bjuda på då om inte ett adresserat brev till mig och Håkan. Jag tycker att det är kul att få handskrivna brev då det oftast har med något trevligt eller roligt att göra men inte den här gången.

Istället för någon inbjudan till något roligt eller ett glädjande kort så fick vi en gemensam inbjudan till minnesgudstjänsten som ska hållas i Jonsberg kyrka nu på söndag eftersom det är alla helgona så hålls den för de som gått bort eller begravts på den kyrkogården det senaste året.

Så istället för att kolla efter den fräckaste, snyggaste, läskigaste eller sexigaste halloween-dräkten tills på lördag så kollar jag istället efter det finaste gravljus jag kan hitta för att ställa på vår sons grav.

Livet är konstigt som sagt och fan sällan rättvist!