Alla som läser min blogg vet ju inte ens lite om vem jag är eller hur jag är som person. Sen kan jag tänka mig att det finns vissa som vet och de som tror de vet men de flesta vet nog inte ens en tiondel om mig...vad säger det om mig, eller de som är runt mig kan man ju fråga sig?!

Lite som i låten där de sjunger "ingen vill veta var du köpt din tröja" så vill få veta hur du egentligen känner och mår, vissa för att de helt enkelt är ointresserade men många tror jag inte orkar höra och ta in. Sen finns det ju dom som vill leva i sin egen misär som om den var den värsta i världen även om de vet att vissa runt omkring dom varit med om värre saker.

Jag är den där personen som går på muren istället för trottoaren, den som färgar håret rött och går i lite uppseendeväckande stil, jag är den där som säger vad jag tycker, som hörs och syns, som dessutom är jävligt nöjd med det. Jag är den där personen som vid 25:års ålder vet vad jag vill och väldigt mycket om vad jag inte vill, just på grund av att jag varit med om lite för mycket.

Jag är den där personen som inte vill välja på glass eller kakor, jag tar för mig av båda...varför välja när jag kan testa om jag kan få båda delarna?!

Alla dagar är fulla av intryck, bra och dåliga. En bild, en låt, en video eller en text kan påverka så mycket mer än man någonsin kunnat tro. Man kan känna sorg, glädje, ilska, irritation, stolthet och lugn från mycket av dessa medier.

Gåshud är en sån där häftig sak som kan uppstå när man är rädd, tillfreds eller bara känner med till exempel låten man lyssnar på, det kan vara en röst, ett gitarrstycke eller trumsolo. Allt vi upplever framhäver olika sorters känslor, det gäller bara att försöka fokusera på de bra framför de sämre, hur svårt det än är ibland!

Jag måste komma i kontakt med mina känslor igen, jag har stängt ute dom alldeles för länge nu igen. Jag vill inte men jag behöver, jag vill må bra och jag vet att jag kommer successivt må bättre ifall jag tillåter mig själv känna sorgen också men det är inte lätt, hur börjar man må när man är en sten...

Jag brukar gråta till vissa låtar, bilder, videos och framför allt när jag skriver här men ingenting, det händer verkligen INGENTING!

LÅT MIG KÄNNA NÅGOT DÅ FÖRHELVETE!

Det är ju helt fantastiskt egentligen vad för lite sömn kan göra med ens mående egentligen både fysiskt och psykiskt.

I det stora hela så mår jag ju bra men ibland så kommer vissa saker verkligen ifatt mig.

Idag slog det mig hårt i ansiktet, den 16/7 så skulle vår son Oliver blivit 1 år, det betyder att han antagligen skulle börjat dagis för ca 1 månad sen och förmodligen även gått på samma avdelning som Evelina men istället så finns där bara tomhet, ett mörkt hål som ekar där, ett hålrum som aldrig någonsin kommer kunna fyllas, den plats du har och skulle haft plats att fylla med din kärlek i mitt hjärta, mammahjärtat som sprack, som gick i tusen bitar.

Vissa dagar orkar jag inte, vissa dagar vill jag inte orka, när jag är trött är det ännu tyngre att bära sorgen, sorgen som inte går att fixa, inte går att göra något åt.

Jag har ätit jättedåligt i ca 1 månad, nu börjar jag komma tillbaka igen, sakta men säkert...hoppas jag, har ingen matlust för det mesta, måste tänka på att äta, orkar inte laga mat, vill inte, skiter i det, fan!

Kroppen strejkar, mensen skjuts upp, magen är svullen, negativt gravtest, nojjig hjärna full av spöken, helvete!

Vill hjälpa, kan inte hjälpa

Vill må bra, det går inte
Sätta mig själv först, sätter mig själv sist

Något rätt blir allting fel!

Det är ju ganska tydligt att jag nästan bara skriver och använder detta verktyg när jag mår dåligt och det mesta känns tungt och så är det nu.

En tid nu så har jag försiktigt smugit runt på den krackelerade grund som sakta men säkert läker men som då och då tappar bitar som gör att man faller igenom och når botten än en gång

Osäkerheten i sig själv är en av de värsta känslorna som finns men värre är känslan som skapar ångest och hjärtklappning, den känslan man inte riktigt kan sätta fingret på, vad som ligger till grund för den känslan är mycket olika men det absolut värsta är när man inte vet, när man vet absolut ingenting om någonting.

Snälla ångest flytta ut ur min kropp

Lämna min kropp och själ ifred

Snälla ångest kan jag få vara färdig med dig nu

Jag kan bearbeta detta på mitt eget sätt utan att du är där och stör

Snälla ångest, lämna hjärtklappning utanför!

Oron är stor men rädslan är större!

Jag är inte orolig eller ens rädd för att det vi varit med om kommer eller skulle hända igen för det får det inte, det är helt enkelt inte acceptabelt och så är det. Att förlora ett barn är det värsta som någon kan råka ut för men om man sen skulle vara tvungen att förlora den man delat det hela med skulle fan vara värre. 

Han, Håkan, pappan till mina barn, kärleken i mitt liv är den ända personen i världen som förstår MIG och vad JAG går igenom. Det spelar ingen roll om någon varit med om det samma eller inte för de var inte med mig och det jag och vi har gått igenom tillsammans som en familj, ett par!

Utan honom, Håkan så skulle jag lägga mig ner och inte orka upp, han är mitt allt, han äger mitt hjärta som jag frivilligt har gett honom, han är den enda jag kan tänka mig att leva livet!

Den här dagen skulle varit fylld av glädje, ett starkt bevis på att nästa etapp i ditt liv skulle starta...som 1 år

Men istället för att få uppleva ett år av glädje, sömnsvårigheter och mysiga stunder med dig så får vi fortfarande bara känna sorgen, tomheten, tystnaden där det skulle varit bebisskratt är bara ett tomt ekande.

Den här dagen, fylld av så mycket blandade känslor. Tacksam för det jag har, visst men saknad av det man skulle haft är verkligen påtaglig denna vecka. Bilder för att friska upp minnet är det enda man har, de konstiga känslorna som man inte förstår sig på är stundtals överväldigande.

Mest irriterande är det att jag inte känner något, huvudet har stängt av allt vad har med känslor att göra...orkar inte helt enkelt. Jag vet att det kommer, men skulle vara skönt att få det lite pö om pö och inte som en explosion som jag befarar att det kommer göra.

Så, vad kan man göra när saker inte blir som det skulle...man får göra annorlunda, jag är glad över att Jag har klarat detta år så bra som jag gjort men framför allt så är jag glad att Jag och Håkan håller ihop så bra som vi gör och vi är starkare än någonsin, inget kommer kunna bräcka oss!

Grattis på 1:årsdagen lilla älskade Oliver och må ditt efterliv vara allt du önskar dig!

Bilden på mig är tagen dagen innan han föddes, lyckligt ovetande om vad som komma skulle
De andra bilderna visar hur vi dekorerade hans grav idag, med en graverad ljuslykta tack vare Marita, ett ledljus från Partylite och 3 blommor, den röda valde Evelina, den vita var från Håkan och den cerisa från mig.

Istället för det som skulle ha varit, fullt med förberedelser och glädje för den kommande dagen då vi skulle firat din 1:årsdag så sitter jag istället här hemma och jobbar som den helt vanliga onsdag det nu är. 
Imorgon är det helt år sedan vi fick veta att du inte skulle få ta dina första andetag med oss andra här ute i denna stora orättvisa underbara värld, senare den dagen så föddes du vårat hjärta som aldrig fick chansen att känna all den kärlek vi hade att ge dig!

Medan jag nu sitter här och skriver med musiken i bakgrunden så rinner tårarna ner för mina kinder och jag önskar så att allt var annorlunda, ingen ska någonsin behöva uppleva denna sorg, INGEN!

Jobbet går bra, vardagen funkar bra men inuti börjar ångesten byggas upp och huvudet tänker att åtminståne så går något bra, något funkar som det ska. Kroppen vill må, vill känna men hjärtat och huvudet blockerar. 

Händerna fulla av stressutslag, andningsuppehåll och spänningar mellan skulderbladen, snart är dagen här! 
Jag mår så dåligt för att jag inte mår sämre men på något sätt så är jag ändå glad över hur bra vi klarat detta år, jag begraver hjärnan i andra tankar, planering och jobb. Allt för att fortsätta stå upp, för att fungera som vanligt och inte falla handlöst ner i en spiral av sorg.

Well, I've got thick skin and an elastic heart,
But your blade - it might be too sharp
I'm like a rubber band until you pull too hard,
Yeah, I may snap and I move fast
But you won't see me fall apart
'Cause I've got an elastic heart

Igår var Håkan och jag på Hannas 80-talsfest, det var jätteroligt men jag såg hemsk ut :P
Jag gillar ju färger men till en viss gräns, färger kan ju pigga upp men jag föredrar för det mesta en uppiggande färg i taget...inte typ 3 skrikiga färger.

Evelina var hos mormor, matade ankor, åt glass och lekte ute. Så det var en trött men nöjd tjej jag hämtade hem idag :)

Helt slutkörd efter denna händelserika och fullspäckade arbetsvecka. Det tar rejält på krafterna att komma in i nya rutiner med nytt jobb för Håkan och allt vad det innebär, sammanlagt har vi nog lagat middag 1 dag denna vecka :P

Jaja, ibland tar det lite tid att komma in i saker och ting. Jag har i alla fall fått iordning relativt i lägenheten och hunnit med en mindre storhandling under veckan men idag hoppas jag på att hinna med lite "me-time", det vill säga att sy :D

Det är helt sjukt vilken värld som plötsligt öppnar sig när man har sytt några plagg och känner sig mer bekväm i sitt syende samt vågar och kan prova sig fram lite, utav de finare tygerna man köpt på sig.

Nu är jag fast besluten om att hitta ett bra tros- och kalsongmönster så jag kan sy lite sånt också!