Det här har varit en jobbig vecka men snart har jag klarat mig igenom den, som grädden på moset så började jag även veckan med en dyngförkylning men det vände snabbt så idag är jag riktigt skaplig!

I onsdags började till och med tårarna rinna på spårvagnen på väg mot jobbet och när det är offentligt och man inte har någon i närheten som vet vad som hänt så är det sådär extra jobbigt.

Att livet är orättvist visste jag sedan tidig ålder men vissa får fan för mycket skit och jag tycker att snart bör det vända för mig, har fått nog med skit i livet hittills så jag bör vara safe X antal år framöver men så funkar det tydligen inte. Kan inte hitta någon logisk förklaring på det som hänt, Karma kan fan inte förklara det i alla fall.

Självklart ska alla mina bekanta och vänner få vara sådär superglada som man bara ska vara när man väntar eller precis fått en liten krabat hit till världen men det svider så mycket för mig att se så när jag ser ultraljudsbilder, bilder på spädbarn eller bebisar som är i den ålder Oliver skulle ha varit så jag bläddrar snabbt förbi och låtsas att jag inte ser. Den enda personen som jag genuint kan känna glädje för är Jennifer då hon varit med om nästintill samma sak som mig!

Det svider, gör ont och jag blir så ledsen för allt känns så orättvist och jag vill ju också....känns som om jag går och trånar efter något som jag vet att jag inte kommer få, åtminstone inte just nu och det känns hårt.

Jag vill bara åka till hans grav och gräva upp urnan och hålla det som är kvar av min, våran Oliver...Fy fan vad jag saknar honom!

Nu var det ett tag sen jag skrev igen men det känns som om dagarna och veckorna springer ifrån en, man hinner inte ett skit och även om man tycker att man inte har något inbokat för kommande vecka så på något sätt har man ändå fullt upp.

Idag är i alla fall en jävligt jobbig dag, för idag ska vi begrava Olivers urna. Det är ett jävligt jobbigt steg att ta även om man är medveten om att det är ett måste, ett nödvändigt ont.

Visst ska det bli skönt att han äntligen ska få vila och gå vidare men ändå så vill jag inte för det känns på något sätt som att man måste släppa taget lite mer nu. Det ska även bli skönt att kunna ha någonstans att åka för att tänka på, hedra och uppvakta våran lilla pojke som fick ett alldeles för kort liv, men allt kommer tillbaka till att jag inte vill släppa taget!

Jag känner mig lite omogen för även om jag vet att det är det bästa och att det måste bli gjort så vill jag bara skita i allt! Skita i begravning, skita i känslor....jag vill bara leva inte tänka!

Hade en sån jäkla härlig känsla i kroppen nu på morgonen, till freds liksom!

Kände att jag kunde börja njuta av småsaker, vinden kändes skön mot mitt ansikte, håret fladdrade härligt när jag gick mot spårvagnen, de färgglada höstlövet singlade ner runt mig, jag har fått ta fram min fina höstjacka och lyssna på bra musik i lurarna.

Jag tror jag börjar leva igen!

Idag har jag varit riktigt seg hela dagen, men har ju lyckats ta mig igenom den rätt bra ändå!

Var ledig idag så Evve och jag har varit och umgåts med Ida och lilla Collin som börjar bli rätt stor nu medan Håkan var på jobbet. Under eftermiddagen har huvudvärken kommit krypande allt mer och mer men det är inte riktigt att det bryter ut utan mer som något som ligger och stör i bakgrunden.

Helgen har varit riktigt trevlig, i lördags var det hemfix och mys med familjen på dagen, sen på kvällen bar det över till Natalie för tjejkväll med hemlagad thai-mat, som vi har Som och Po att tacka för!

Under gårdagen var vi med Emma och Robban på arbetets museum på legoutställning, det var häftigt och roligt!

Imorrn blir det jobb 10-18 igen :)

https://bozita.ingoare.se/BFF/?share=1&id=39

Jag har verkligen fastnat i kupongträsket, håller även ögon och öron öppna efter gratissaker och varuprover :)

För mig är det lite av en sport, att se hur mycket man kan spara in vid varje handling, inte bara för att vi haft det knapert ekonomiskt utan mest för att det är kul. Jag köper dock bara nödvändiga saker.

Både förra och denna vecka har jag haft sjukt dålig självdiciplin när det kommer till sötsaker och träning, har druckit läsk, ätit fikabröd och choklad typ varje dag och knappt tränat alls men jag ser det inte som ett nederlag ändå utan mer som en liten "viloperiod", jag går inte ner i vikt och tränar för att jag är tvungen utan för att jag vill och det är därför väldigt viktigt för mig själv att det inte blir just det, ett tvång!

Men nu är ju denna vecka snart slut så på måndag blir det att försöka ta tag i saker och ting igen, börja träna mer och tänka mer på vad jag äter igen...eller snarare vad jag inte ska äta så mycket av ;P

På väg till jobbet går jag genom mitt fina höstsverige, de vackra eldröda bladen singlar ner på de annars gråa gatorna och färglägger landet med sin finaste palett, på så sätt är hösten nästan lika fin som våren med sina vackra blommor och knoppar.

Regn och rusk är inget som tilltalar men när snön väl faller så vet man att snart är det vår igen. Våren, den tiden när de flesta börjar må bättre igen, när man går mot ljusare tider och varmare dagar. Kanske har man semestern bokad sedan länge för att ha något roligt att blicka mot, kanske ser man fram emot en lugn ledighet hemma med familjen eller kanske att man ska jobba sig igenom hela sommaren för det är just det som gör dig glad. 

Oavsett vad man väljer att göra med sin tid eller vad man väljer att se fram emot så tror jag att det är väldigt viktigt att alla har något att längta efter som inte är något omöjlighet att det faktiskt kan bli verklighet.

Ibland kan man ju börja fundera över vilka som är ens verkliga vänner och hur mycket man betyder för vissa släktingar, när man har varit med om en tragisk händelse som i mitt fall så blir vissa saker helt plötsligt väldigt tydliga.

Vänner man trodde fanns där men som knappt visat ett uns av medlidande, så de knappt är värda att ens kalla sina vänner och så har man vänner som man inte alls visste fanns där på det sättet men som stöttat oss och visat väldigt mycket sympati istället.

Släktingar ska vi inte ens prata om hur besviken jag är på vissa av dom, men det är ju bara ytterliggare ett bevis på att man föds in i sin släkt och man väljer sin familj!

Jag har ibland lust att dra ner vissa på jorden som inte är medvetna om vad som hänt mig men så tänker jag ett steg längre att när de kommer med dumma kommentarer och faktiskt inte vet ett skit om mig och mitt liv så är de inte ens lite värda att få höra vad jag har att säga om min lilla pojke.

Ett exempel är en tant som kom in på jobbet i butiken och säger "livet är inte lätt" med undertonen av att jag är ung och inte vet bättre så har jag sån lust att bara snäsa av henne men vad hjälper det?! Jag mår ju lika dåligt i slutändan ändå.

Att försöka somna är inte det lättaste när ögonen bara öppnas och gång på gång försöker man sluta dom och slappna av men icke! Brevid mig i sängen hör jag dock Håkan tunga snarkningar, skönt att någon av oss kan sova i alla fall.

Tunga tankar, många tankar cirkulerar runt i mitt huvud dagligen men såhär på kvällen när man har svårt att sova så är det även väldigt svårt att se ljuspunterna i livet och hålla fast vid dem.
Jag vet inte om jag medvetet förhalar begravningsprocessen eller om det bara är tiden som springer iväg, vill liksom inte riktigt ta detta "sista" steg men ändå få det gjort så att han är på plats där vi kommer kunna besöka honom. JAG VILL INTE!!

Jag har så mycket framtidsplaner men inget känns relevant just nu, resor, bröllop och fester m.m allt det där känns så väldigt oviktigt för jag har ju valt familj, det är den jag vill fokusera på..!

Jag blir även så irriterad på föräldrar till små barn som uttrycker sig att barn är i vägen för det är dom fan inte men de tar plats, låt dom göra det! Vad vore vi utan våra älskade barn, fråga oss som förlorat våra älskade! ?