Inlägg publicerade under kategorin Oliver

Av Therése Samuelsson - 1 februari 2016 19:48

Känslor är ett konstigt fenomen, ämnet känslor har kommit på tal flera gånger de senaste dagarna både när det gäller bra och dåliga saker.

De erfarenheter som vi är med om och hur vi reagerar på dom, det vill säga hur vi KÄNNER när vi råkar ut för saker, bra som dåliga är det som formar oss allra mest.

Jag har alltid tänkt och haft uppfattningen av att man känner vad man vill känna men det är tydligen inte lika självklart för alla som det har varit för mig under min uppväxt. Under min uppväxt så har jag alltid fått höra att det är inte fel att känna på något sätt, man är själv den som äger och styr sina känslor och känner sig själv bäst och jag vet att jag skrivit om detta i något tidigare inlägg att INGEN kan säga hur just DU ska känna, dina känslor är dina känslor.


Vissa dagar tror jag att jag blivit till sten med ett hjärta av is för jag kan prata om vissa saker som verkligen är jättekänsliga utan att fälla en tår eller må dåligt över det för stunden, men sen är det ju också så att som tur är kan inte alla sätta sig i in i rollen som mig med det jag varit med om, men även de som varit med om liknande eller samma saker kan ju inte veta hur jag känner eller säga åt mig vad som är rätt eller fel att känna men det är klart att förlora ett barn, förlora min lilla Oliver har gjort mig mer avtrubbad för vissa känslor och vissa saker som påverkade mig jättemycket förut inte betyder något i dagsläget.

Jag blev ju till exempel av med min höst/vinterdeppression nästan helt efter det som hänt för det finns helt enkelt viktigare saker att känna och tänka på än att må dåligt och hänga upp sig på småsaker.


Jag vet sedan länge att jag är en väldigt känslostyrd person som har lätt för att visa känslor och pratar gärna om det, men det betyder samtidigt inte att jag alltid visar mina känslor eller att jag har så lätt för att ta fram dom alla gånger.

Därav kommer ångest, hjärtklappning och att det låser sig mellan skulderbladen, för jag behöver känna, behöver gråta och släppa ut det som jag går och stänger in för att vara så stark hela tiden.


Det var väldigt länge sedan jag var ute vid min sons grav nu, jag vill gärna åka dit men har dragit mig lite för det för jag har inte riktigt orkat eller kunnat heller för den delen. Sist jag var där tror jag var i November, när det var ca ett år sedan urnsättningen. Åh vad jag saknar honom, min lilla pojke!


 

ANNONS
Av Therése Samuelsson - 3 november 2015 07:26

Ilningar längs kroppen,

Gåshud längs mina armar,

Darrande händer och svajande röst,

Bedövande tystnad,

Tårar i floder nerför mina kinder,

Avtrubbad, avstängd,

Världen är så oviss och hösten så fin,

Livet går vidare men saknade glöms aldrig!



Ett år sedan begravningen men snart 1 år och 4 månader sen du lämnade oss.

 

 

ANNONS
Av Therése Samuelsson - 26 oktober 2015 19:49

Att livet är konstigt och tar oväntade vändningar är något som alla är bekanta med och inte minst jag och min familj.

Att vi lever i en konstig, skrämmande, kall men samtidigt varm, hård men samtidigt varm värld är inte heller det någon nyhet.


Efter att ha haft en bra dag på jobbet, trots en jävulsk snorighet så begav jag mig mot spårvagnen (som nu börjat gå igen) och hemmåt. Jag kände kylan bita i kinderna, öronen och benen men lika glad var jag för det, solen lös ju och jag var ju på bra humör så varför låta störas av lite kyla då?!

Det sorgsna med det hela är bara att jag tänker i all denna nöjda tillvaro att "undra vad som kommer hända idag som får ner mig på jorden igen", för det är lite så...när jag mår bra så får jag oftast inte göra det speciellt länge, det kommer alltid och biter en i arslet på ett eller annat sätt till slut.


Så, vad hade denna eftermiddag att bjuda på då om inte ett adresserat brev till mig och Håkan. Jag tycker att det är kul att få handskrivna brev då det oftast har med något trevligt eller roligt att göra men inte den här gången.

Istället för någon inbjudan till något roligt eller ett glädjande kort så fick vi en gemensam inbjudan till minnesgudstjänsten som ska hållas i Jonsberg kyrka nu på söndag eftersom det är alla helgona så hålls den för de som gått bort eller begravts på den kyrkogården det senaste året.

Så istället för att kolla efter den fräckaste, snyggaste, läskigaste eller sexigaste halloween-dräkten tills på lördag så kollar jag istället efter det finaste gravljus jag kan hitta för att ställa på vår sons grav.


Livet är konstigt som sagt och fan sällan rättvist!

Av Therése Samuelsson - 16 juli 2015 20:58

Den här dagen skulle varit fylld av glädje, ett starkt bevis på att nästa etapp i ditt liv skulle starta...som 1 år

Men istället för att få uppleva ett år av glädje, sömnsvårigheter och mysiga stunder med dig så får vi fortfarande bara känna sorgen, tomheten, tystnaden där det skulle varit bebisskratt är bara ett tomt ekande.

Den här dagen, fylld av så mycket blandade känslor. Tacksam för det jag har, visst men saknad av det man skulle haft är verkligen påtaglig denna vecka. Bilder för att friska upp minnet är det enda man har, de konstiga känslorna som man inte förstår sig på är stundtals överväldigande.


Mest irriterande är det att jag inte känner något, huvudet har stängt av allt vad har med känslor att göra...orkar inte helt enkelt. Jag vet att det kommer, men skulle vara skönt att få det lite pö om pö och inte som en explosion som jag befarar att det kommer göra.


Så, vad kan man göra när saker inte blir som det skulle...man får göra annorlunda, jag är glad över att Jag har klarat detta år så bra som jag gjort men framför allt så är jag glad att Jag och Håkan håller ihop så bra som vi gör och vi är starkare än någonsin, inget kommer kunna bräcka oss!


Grattis på 1:årsdagen lilla älskade Oliver och må ditt efterliv vara allt du önskar dig!

       


Bilden på mig är tagen dagen innan han föddes, lyckligt ovetande om vad som komma skulle
De andra bilderna visar hur vi dekorerade hans grav idag, med en graverad ljuslykta tack vare Marita, ett ledljus från Partylite och 3 blommor, den röda valde Evelina, den vita var från Håkan och den cerisa från mig.

Av Therése Samuelsson - 6 augusti 2014 19:14

Konstig dag är väl det bästa sättet jag kan beskriva denna dag som. En otroligt sorglig, jobbig och lättande dag på samma gång. Man ska inte behöva gå igenom detta som förälder och som förälder ska man inte heller behöva se sina barn gå igenom denna typen av lidande. Samtidigt så känns det som att detta var ett steg i rätt riktning med sorgearbetet och allt det där, en känsla av att det är närmare för Oliver att komma dit han nu kommer höra hemma istället för att bara vänta.


Under hela avskedet kunde jag inte släppa tanken på att han faktiskt låg där framför oss i kistan, helt instängd och kall trots filten han ligger insvept i. Tänkte även på hur väldigt gärna jag vill ha en bebis, det värker och gör ont samtidigt som jag mår illa. Det är sjukt hur man kan sakna någon så mycket som man egentligen inte fick lära känna men på något sätt som man ändå kände. En del av mig och jag tror även en del av Håkan dog med Oliver, för han var och är ju faktiskt delar av oss och det kommer han alltid att vara, våran underbara ängel!


Ville tänka på bra saker som till exempel hur mycket smärta Oliver kommer besparas men samtidigt kommer han missa mycket lycka i livet, det livet han inte fick...


Jag vill tacka alla som var där idag och Linda som gjorde blomsterarrangemanget.


     

Av Therése Samuelsson - 5 augusti 2014 19:52

Man kan inte förstå och ta in vad det egentligen är som har hänt även om man vet om det, allt är fortfarande väldigt surrealistiskt. På ett sätt känns det som att graviditeten aldrig har hänt över huvudtaget och att man helt enkelt bara börjat prata om och planera för ett till barn, men sen återkommer man till verkligheten och inser vad som faktiskt har hänt och varför det känns som att någon stansat hål i bröstet på en.


Söndagskvällen var jobbig, mestadels av gårdagen var riktigt jobbig, idag har det varit olidligt och morgondagen kommer bli bortom hemsk! 


Just nu känns allt tungt och konstigt

Att kunna sakna någon man egentligen aldrig träffat

Något har hänt som man aldrig trodde var möjligt

Betyder detta nu att allt kan hända mig, hända oss

Är vi inte längre skyddade av muren jag trodde vi hade byggt

Av Therése Samuelsson - 24 juli 2014 12:36

Hade vaknat till några gånger under natten och känt att jag började få lite värkar men inte så starka så lyckades somna om, vaknade igen vid 7 tiden av Evelina och kände att jag kommer inte orka vara hemma med dessa värkar ända till klockan 10 så Håkan ringde dagis, klädde Evelina och skeppade iväg henne dit vid halv 8, så ringde vi förlossningen och de sa att det bara var att vi kom upp så fort vi ville.

 

Vi kommer upp till förlossningen vid 8 tiden och blir visade in till ett rum där de ska sätta ctg-kurva på mig igen, första sköterskan börjar men tyckte inte att hon hittade något bra värde så hon hämtade barnmorskan och hon tyckte med det var svårt och hitta så då skulle hon hämta en överläkare och det var inte förrän barnmorskan inte hittade något bra som jag sa till Håkan som satt brevid i fåtöljen och spelade på mobilen att det inte kändes så bra, han tänkte ju bara att det var pga värkarna eller nervositet inför förlossning så han sa att det är ingen fara. De rullar in ultraljudsapparaten och överläkaren kommer in, efter en liten stund som kändes som en evighet så vänder hon sig mot mig och säger "Nu har jag något väldigt tråkigt att berätta, er bebis är död" och det var någon gång mellan 8.30-9.00

 

Först blev jag alldeles tom, sen brast det och tårarna kom, glasögonen åkte i väggen och jag bara skrek rakt ut, då först förstog Håkan vad som just hänt och han skulle komma till mig men sjönk istället ner på golvet mellan fåtöljen och sängen. Där låg jag på sängen redo att föda våran son, som legat två veckor över tiden, med värkar och han levde inte ens...jag bara grät och skrek om vartannat och sa att jag ville ringa mamma så det gjorde jag och det tog inte lång tid innan mamma och pappa var vid våran sida uppe på sjukhuset. Sen skulle vi då börja prata om vad som ska hända härnäst och då ville jag bara bli sövd och att de skulle "plocka ut" Oliver för det var inte en chans att jag tänkte föda fram honom, efter mycket om och men så blev jag lovad en så smärtfri förlossning som möjligt och att jag hade möjlighet att få andra typer av smärtlindring än vid en vanlig förlossning då de inte behövde ta hänsyn till Olivers välmående.

 

Resten av dagen är i princip ett töcken, inte nog med att en förlossning är jobbig i vanliga fall men sen att veta från början att jag inte kommer få någon glädje av den gjorde att det gjorde mer ont, var svårare och mer utmattande...även om de berättat att han var död många timmar innan förlossningen var slut så hoppades man innerst inne på att de hade fel, att han skulle leva, skrika och andas som en fullt frisk bebis.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se