Ensam står jag och stirrar ut genom fönstret på det gråmulna vädret och regnet som faller från himlen likt tusentals tårar nerför en kind,

Håller om mig själv, längtar och hoppas på att det någondag snart ska kännas lättare att vara ensam för just nu känns det stundtals hopplöst, det är svårt att berätta, svårt att förklara och ännu svårare att försöka få någon att förstå

Känslan när man i flera dagar känt att tårarna ligger och trycker där bakom, darret i rösten som kommer och går, vill bara att någon ska lyssna ibland men så ibland är det skönt att bara få vara.

Ångesttrycket i bröstet som ökar och spänningen mellan skuldrorna blir alltmer påtaglig det är då dottern som leker i badet kläcker ur sig att hennes lillebror som hon inte ens vet har existerat sitter på badkarskanten och att dom leker. Förstås så kommer också då den där låten igång som skrålar genom spotify ut ur högtalarna på hemmabiosystemet, det är svårt att vara stark ibland men just då när man inte riktigt kan bryta ihop framför sin dotter för hon vet ju ingenting om något av det jag är ledsen över. 

Självklart ser hon i sin mammas ögon att dom kanske inte lyser och läpparna inte ler som dom gör de allra flesta dagar annars, hon hör säkerligen också på rösten att den är svagare och inte alls så glädjefylld som den brukar, att hennes mamma inte dansar eller sjunger lika mycket men självklart så försöker jag ju hålla skenet uppe så gott det går.

Men när dottern lagt sig och ensamheten kryper sig på allt närmare och man är mer eller mindre fast i sitt eget huvud med miljontals av tankar, det är då det är som jobbigast!