Saknaden efter liten bebis är starkare nu än någonsin, men jag vill ju inte ha vilken bebis som helst jag vill ju ha Oliver. Min vackra stora lilla bebis!   

Jag har tänkt tusen gånger om, Om man bara kunde vrida tillbaka tiden och göra saker annorlunda men det betyder ju inte att utgång blivit en annan tyvärr. Det fanns inte mer vi kunde ha gjort, jag önskar bara att personalen på förlossningen hade tagit oss på allvar och lyssnat på oss innan det var för sent...

Mycket kommer jag och Håkan ha med oss i bagaget till nästa graviditet, jag ska ha flera kontroller, kräva tillväxtultraljud, en annan barnmorska och framför allt inte föda senare än v 38. Det sjukaste av allt är att jag säkert kommer få allt det där utan protest nästa gång för tydligen måste något gå jävligt fel innan de är villiga att lägga in resurser som ändå är rätt enkla att ge för att förhindra att sådana tragiska händelser ska inträffa.

Rent spontant så är jag inte rädd för att vara gravid igen, inte heller att föda barn för ingen förlossning kan vara så psykiskt och fysiskt jobbig som denna. Inte bara det faktum att han var stor, utan även att han inte roterat ner som han skulle, han fastnade påväg ut och att inte få något annat än misär utav det.

Över lag så känns dagarna lättare nu men vissa stunder är hemska, speciellt kvällstid. Man försöker ta en dag och ibland bara en stund i taget för att orka stå upp och göra saker men när det blir för jobbigt så stänger huvudet av och kroppen går på autopilot, man tänker inte så mycket man bara gör det som ska göras.