Igår när vi var hos kuratorn igen så fick vi äntligen bilderna på vår lilla son, de var väldigt fina och det ser bara ut som att han ligger och sover men man vet ju att det inte är så. Jag är väldigt glad att vi har bilderna samtidigt som det är väldigt tungt och jobbigt att se på dom.

Jag fick även min första panikångest sen det hände igår, det var riktigt läskigt för den här gången var det värre än det någonsin varit igår men som tur var så var jag inte själv hemma så jag fick hjälp att hantera det.

Det är fantastiskt hur kroppen tar hand om hela händelsen bit för bit, men bara så mycket som huvudet och kroppen orkar i taget. Man förstår lite mer för var dag och det sjunker in mer och mer för varje vecka samtidigt som det fortfarande känns väldigt overkligt.

Nu försöker jag se positiva saker med framtiden och min största rädsla just nu är att inte få ett ordentligt jobb att gå till sen när jag får börja jobba igen, för jag skulle verkligen behöva det för att inte grotta ner mig för mycket hela tiden!