Känslor är ett konstigt fenomen, ämnet känslor har kommit på tal flera gånger de senaste dagarna både när det gäller bra och dåliga saker.

De erfarenheter som vi är med om och hur vi reagerar på dom, det vill säga hur vi KÄNNER när vi råkar ut för saker, bra som dåliga är det som formar oss allra mest.

Jag har alltid tänkt och haft uppfattningen av att man känner vad man vill känna men det är tydligen inte lika självklart för alla som det har varit för mig under min uppväxt. Under min uppväxt så har jag alltid fått höra att det är inte fel att känna på något sätt, man är själv den som äger och styr sina känslor och känner sig själv bäst och jag vet att jag skrivit om detta i något tidigare inlägg att INGEN kan säga hur just DU ska känna, dina känslor är dina känslor.

Vissa dagar tror jag att jag blivit till sten med ett hjärta av is för jag kan prata om vissa saker som verkligen är jättekänsliga utan att fälla en tår eller må dåligt över det för stunden, men sen är det ju också så att som tur är kan inte alla sätta sig i in i rollen som mig med det jag varit med om, men även de som varit med om liknande eller samma saker kan ju inte veta hur jag känner eller säga åt mig vad som är rätt eller fel att känna men det är klart att förlora ett barn, förlora min lilla Oliver har gjort mig mer avtrubbad för vissa känslor och vissa saker som påverkade mig jättemycket förut inte betyder något i dagsläget.

Jag blev ju till exempel av med min höst/vinterdeppression nästan helt efter det som hänt för det finns helt enkelt viktigare saker att känna och tänka på än att må dåligt och hänga upp sig på småsaker.

Jag vet sedan länge att jag är en väldigt känslostyrd person som har lätt för att visa känslor och pratar gärna om det, men det betyder samtidigt inte att jag alltid visar mina känslor eller att jag har så lätt för att ta fram dom alla gånger.

Därav kommer ångest, hjärtklappning och att det låser sig mellan skulderbladen, för jag behöver känna, behöver gråta och släppa ut det som jag går och stänger in för att vara så stark hela tiden.

Det var väldigt länge sedan jag var ute vid min sons grav nu, jag vill gärna åka dit men har dragit mig lite för det för jag har inte riktigt orkat eller kunnat heller för den delen. Sist jag var där tror jag var i November, när det var ca ett år sedan urnsättningen. Åh vad jag saknar honom, min lilla pojke!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är så förbannat trött på att vara trött nu! I flera veckors tid så har humöret varit i botten, orken i helvetet och motivationen ännu lägre än så. Jag är så inåtihelvete trött på det till och med, jag vill ju vara den sprudlande energifyllda slu...

Kan vara så att jag är duktig på att överdriva detaljer, men det är väl bara en sån där sak som gör mig till mig antar jag. Jag har förhoppningsvis målat sista vändan på toaletten på övervåningen nu så vi kan montera dit toastolen i helgen. Tror ä...

Jobbet flyter på väldigt bra och jag trivs verkligen, nya arbetsuppgifter tillkommer men konstigt nog så är jag ännu inte totalt jätteförvirrad... Bara lite, ibland kanske! Jag har fått sommarschemat för Buda och har eventuellt ett sommarjobb på g o...

Nu har det gått ett tag sedan senaste inlägget och det till följd av den oundvikliga vardagen som tickar på, stundtals alldeles för fort. Vi alla tre har hållit oss Corona-fria och till synes även byn vi bor i så det är väldigt skönt. Evelina har ...

Det är många som har undrat, varför har jag flyttat och varför just till Lillhärdal?! På vissa sätt kan jag ju absolut känna att det inte skulle gjort något att flytta kortare bit än 50 mil men samtidigt så var det nog kanske precis vad jag behövde....