Det känns konstigt att man mist ett barn, sitt barn, det gör ont samtidigt som det är overkligt. Det går liksom inte att ta på känslan eller känna smaken på orden när man berättar om det, nu kan jag för det mesta berätta och prata om det utan att börja gråta och det hara bara gått 2 veckor imorgon. Vissa saker gör mer ont att tänka på och prata om, de senaste dagarna mår jag sämre på kvällarna och har svårare att somna trots att jag har ångestdämpande tabletter.

För 1 vecka sedan var vi hos begravningsbyrån, det om något kändes overkligt, som om det var på låtsas, något man bara gjorde för att lära sig hur det går till vid någons bortgång. Visst var det ledsamt men mest jobbigt för tillfället och lite läskigt att man ska göra ett val som man sedan kommer ångra. 

Vi valde ställe att ha avskedsceremonin på, önskemål om vart Oliver ska begravas och få vila, att han ska kremeras, kista och urna. Om 1 vecka och 1 dag ska vi ha avskedet, något som känns helt förjävligt och surrealistiskt på samma gång.

Jag vet vad som hänt men vägrar att acceptera det! De senaste dagarna har jag börjat bli mer och mer arg och irriterad på olika saker, såsom hur de fortfarande kan låta folk gå över tiden och varför de inte trodde att jag skulle få ett stort barn bara för att måttet på magen var detsamma som vid Evelinas graviditet, varför de skickade hem mig på tisdagskvällen, varför de valde att trycka i mig massa tabletter över helgen istället för att sätta igång mig osv.

De säger ju att bebisen är färdigutvecklad vecka 38 och man har beräknat förlossningsdatum v 40, då har man i min mening redan gått över 2 veckor och sen att man inte får igångsättning förrän efter v 42 är ju bara absurt, då anser jag att man gått över 4 veckor än vad man själv och bebisen egentligen behövde...men jag är ju inte utbildad inom vården och de räknar tydligen inte så, så vad vet jag?!