Hade vaknat till några gånger under natten och känt att jag började få lite värkar men inte så starka så lyckades somna om, vaknade igen vid 7 tiden av Evelina och kände att jag kommer inte orka vara hemma med dessa värkar ända till klockan 10 så Håkan ringde dagis, klädde Evelina och skeppade iväg henne dit vid halv 8, så ringde vi förlossningen och de sa att det bara var att vi kom upp så fort vi ville.

Vi kommer upp till förlossningen vid 8 tiden och blir visade in till ett rum där de ska sätta ctg-kurva på mig igen, första sköterskan börjar men tyckte inte att hon hittade något bra värde så hon hämtade barnmorskan och hon tyckte med det var svårt och hitta så då skulle hon hämta en överläkare och det var inte förrän barnmorskan inte hittade något bra som jag sa till Håkan som satt brevid i fåtöljen och spelade på mobilen att det inte kändes så bra, han tänkte ju bara att det var pga värkarna eller nervositet inför förlossning så han sa att det är ingen fara. De rullar in ultraljudsapparaten och överläkaren kommer in, efter en liten stund som kändes som en evighet så vänder hon sig mot mig och säger "Nu har jag något väldigt tråkigt att berätta, er bebis är död" och det var någon gång mellan 8.30-9.00

Först blev jag alldeles tom, sen brast det och tårarna kom, glasögonen åkte i väggen och jag bara skrek rakt ut, då först förstog Håkan vad som just hänt och han skulle komma till mig men sjönk istället ner på golvet mellan fåtöljen och sängen. Där låg jag på sängen redo att föda våran son, som legat två veckor över tiden, med värkar och han levde inte ens...jag bara grät och skrek om vartannat och sa att jag ville ringa mamma så det gjorde jag och det tog inte lång tid innan mamma och pappa var vid våran sida uppe på sjukhuset. Sen skulle vi då börja prata om vad som ska hända härnäst och då ville jag bara bli sövd och att de skulle "plocka ut" Oliver för det var inte en chans att jag tänkte föda fram honom, efter mycket om och men så blev jag lovad en så smärtfri förlossning som möjligt och att jag hade möjlighet att få andra typer av smärtlindring än vid en vanlig förlossning då de inte behövde ta hänsyn till Olivers välmående.

Resten av dagen är i princip ett töcken, inte nog med att en förlossning är jobbig i vanliga fall men sen att veta från början att jag inte kommer få någon glädje av den gjorde att det gjorde mer ont, var svårare och mer utmattande...även om de berättat att han var död många timmar innan förlossningen var slut så hoppades man innerst inne på att de hade fel, att han skulle leva, skrika och andas som en fullt frisk bebis.