Nu när pusselbitarna börjar falla på plats med jobb, dagis, familjeliv och vardag så känner jag att kroppen och hjärnan slappnar av på ett helt annat sätt. Flera dagar och främst kvällar i rad nu så har jag haft lite tryck över bröstet och haft lust att bara släppa allt och gråta ut men det går inte, varför går det inte?!

Jag vill känna men ändå inte för jag orkar inte...nu är det endast en stor del kvar av denna tragiska resa som började och slutade den 16/7, bestämma datum för urnsättning. Usch!

Mamma saknar dig Oliver! <3

Under flera veckors tid nu har jag sökt tonvis med jobb känns det som och i förrgår ringde första arbetsgivaren om ett eventuellt jobb som kanske bli aktuellt till slutet på nästa vecka och sen ringde nästa arbetsgivare som ville att jag skulle komma på intervju igår så det gjorde jag givetvis. 

Tyvärr matchade inte riktigt jobbet med vardagen så bra, så jag tackade vänligen nej till det men nu är jag med jobb i alla fall och börjar som det är tänkt nästa vecka, imorrn blir det lite schemaplanering inför jobbstarten :)

så nu är det så att JAG ÄR MED JOBB!!!!   

Kaos hit och kaos dit men efter lite rotande så brukar det mesta lösa sig, som sagt så vägrar jag tro att saker och ting inte blir bättre!