Idag skulle vi spendera eftermiddagen i vasaparken, eller rättare sagt det var tänkt så i alla fall men vi hann träffa Linda och barnen i ca 20-30 min innan regnet började ösa ner så då gav vi upp och gick åt varsitt håll.

Jag och Evve gick upp på stan en sväng och fyndade lite på Lindex, denna gång hittade jag inte bara kläder till Evelina utan även till mig ;)

Medan Evve var på dagis idag och nu på kvälöen efter det att vi kommit hem har jag tagit ikapp endel städning och det var skönt terapiarbete, jag hoppas på att motivationen att fortsätta finns imorrn med!

Nu har jag inte skrivit på några dagar och det beror på att jag helt enkelt mått bättre och orkat göra saker.

Helgen har varit fullspäckad, i fredags firade vi mammas 45:årsdag med restaurangbesök och fest/utgång på kvällen, i lördags blev det att åka ut till pappa några timmar, i söndags grillade vi med goda vänner och hade det allmänt trevligt och igår var min kusin här och fikade på dagen och senare på eftermiddagen blev det picknick i Folkparken men Niclas och Frida. Det är i alla fall vad jag kallar en lyckad helg på sista tiden.

I början var det väldigt jobbigt att tillåta sig själv må bra och ha kul, jag fick dåligt samvete och nästan som ångesttryck i bröstet bara för att jag genuint skrattade åt något eller att jag inte tänkte på Oliver precis hela tiden och att man inte grät lika mycket men även om man har det med sig överallt så tänker man inte på det precis hela tiden längre nu när man kommit in i vardagen, hunnit med att sova ikapp och orkar mera.

Nu känner jag mer sorg än ledsamhet, samtidigt som jag vet att man måste fortsätta att låta sig själv leva trots hemska och tragiska saker som inträffar i ens liv. Det är mycket lättare att bearbeta tråkiga händelser om man låter sig själv leva och må bra än om  man bara stannar upp i nuet, jag har ju så mycket kvar att leva för, min underbara sambo och älskade dotter.

När saker och ting nu inte blev som det skulle ha blivit och som det var tänkt så får man göra det bästa av det, så nu satsar vi båda på att få jobb, få mera ordning på ekonomin och så har vi satt upp mål som vi vill göra dock inga måsten utan bara sånt vi vill just nu. Resa, flytta och uppleva saker i största allmänhet är några av sakerna vi vill! Så nu jobbar vi mot det   

Igår när vi var hos kuratorn igen så fick vi äntligen bilderna på vår lilla son, de var väldigt fina och det ser bara ut som att han ligger och sover men man vet ju att det inte är så. Jag är väldigt glad att vi har bilderna samtidigt som det är väldigt tungt och jobbigt att se på dom.

Jag fick även min första panikångest sen det hände igår, det var riktigt läskigt för den här gången var det värre än det någonsin varit igår men som tur var så var jag inte själv hemma så jag fick hjälp att hantera det.

Det är fantastiskt hur kroppen tar hand om hela händelsen bit för bit, men bara så mycket som huvudet och kroppen orkar i taget. Man förstår lite mer för var dag och det sjunker in mer och mer för varje vecka samtidigt som det fortfarande känns väldigt overkligt.

Nu försöker jag se positiva saker med framtiden och min största rädsla just nu är att inte få ett ordentligt jobb att gå till sen när jag får börja jobba igen, för jag skulle verkligen behöva det för att inte grotta ner mig för mycket hela tiden!

Konstig dag är väl det bästa sättet jag kan beskriva denna dag som. En otroligt sorglig, jobbig och lättande dag på samma gång. Man ska inte behöva gå igenom detta som förälder och som förälder ska man inte heller behöva se sina barn gå igenom denna typen av lidande. Samtidigt så känns det som att detta var ett steg i rätt riktning med sorgearbetet och allt det där, en känsla av att det är närmare för Oliver att komma dit han nu kommer höra hemma istället för att bara vänta.

Under hela avskedet kunde jag inte släppa tanken på att han faktiskt låg där framför oss i kistan, helt instängd och kall trots filten han ligger insvept i. Tänkte även på hur väldigt gärna jag vill ha en bebis, det värker och gör ont samtidigt som jag mår illa. Det är sjukt hur man kan sakna någon så mycket som man egentligen inte fick lära känna men på något sätt som man ändå kände. En del av mig och jag tror även en del av Håkan dog med Oliver, för han var och är ju faktiskt delar av oss och det kommer han alltid att vara, våran underbara ängel!

Ville tänka på bra saker som till exempel hur mycket smärta Oliver kommer besparas men samtidigt kommer han missa mycket lycka i livet, det livet han inte fick...

Jag vill tacka alla som var där idag och Linda som gjorde blomsterarrangemanget.

Man kan inte förstå och ta in vad det egentligen är som har hänt även om man vet om det, allt är fortfarande väldigt surrealistiskt. På ett sätt känns det som att graviditeten aldrig har hänt över huvudtaget och att man helt enkelt bara börjat prata om och planera för ett till barn, men sen återkommer man till verkligheten och inser vad som faktiskt har hänt och varför det känns som att någon stansat hål i bröstet på en.

Söndagskvällen var jobbig, mestadels av gårdagen var riktigt jobbig, idag har det varit olidligt och morgondagen kommer bli bortom hemsk! 

Just nu känns allt tungt och konstigt

Att kunna sakna någon man egentligen aldrig träffat

Något har hänt som man aldrig trodde var möjligt

Betyder detta nu att allt kan hända mig, hända oss

Är vi inte längre skyddade av muren jag trodde vi hade byggt

Vissa stunder känner jag mig hjälplös, nästintill värdelös. Inte bara på grund av det faktum att man inget kan göra åt det som har hänt men även för att man i nuet inget kan göra för att ändra på framtiden. 

En del säger att man inte ska ha bråttom, låta såren få läka men tänk om man är sådan som gör det bäst när man är sysselsatt?!

Det enda jag kan göra är att sätta mig för att söka jobb och fixa papper till Handels så a-kassan är fixad, jag får inte börja jobba förrän den 25:e augusti, till dess är jag registrerad som "arbetsförhindrad", jag kan inte heller börja träna förrän tidigast om 14 dagar då det redan gått en månad sen vi miste våran son. Tiden går för fort men ändå inte fort nog!

Jag visste sedan innan att livet inte är lätt, fick veta redan som liten att ingenting är rättvist

men att livet skulle bli såhär och allting kännas omöjligt trodde jag inte var möjligt.

Många gånger är det nog tur att vi inte kan se in i framtiden för vem fan skulle då orka leva i nuet,

då är det mycket bättre att vartefter kunna blicka bakåt och istället se vad man klarat av, vilka berg man ha bestigit och onda ting besegrat!

Bryr mig föga om någonting, vill bara gråta men ändå inte gråta

Ska snart lägga mig i sängen och försöka att inte tänka på allt det där

Allt det där som gör så ont, som alltid finns där i mitt huvud

Vill att tiden ska gå och någonting ska hända, något bra som får världen att vända

Vill samtidigt att tiden ska stanna, att det inte ska bli onsdag

Vill inte säga hejdå, ta avsked av honom, pojken jag bar på

Onsdagen kommer bli en jobbig dag full av ångest och hat

Hat mot den värld vi lever i och gentemot vissa människor

Ångest och ledsamhet för det vi skulle ha haft

Jag vill bara kräkas, vill inte äta, sova eller leva

Vill i vissa stunder bara lägga mig ner och inte finnas mer

Folk påstår man ska vara glad för det man har

Betyder det att man inte får vara ledsen för det man inte fick men skulle ha fått

Armarna känns tunga och huvudet snurrigt, ögonen torra trots alla tårar

Allt måste bli bra, gå vidare men just nu är allt stilla

Hela världen rör sig som vanligt men vi är fast i nuet

Vill inte tänka bakåt men ändå minnas, allt gör ont

Vill heller inte tänka frammåt, men ändå förbereda sig

Allt jag vill är att få det som skulle ha varit, vill hålla min pojke inte säga hejdå för alltid!

Förra fredagen 25/7 så åkte vi till Peking MC som då hade deras årliga lilla minifestival för att se Corroded och ha lite kul. Skönt att göra något annat även om det tragiska finns och alltid kommer finnas med oss även när vi har som roligast eller skrattar som mest. Det var en mycket lyckad kväll och min faster fixade så jag fick en trumpinne, lite senare sprang vi på bassisten i bandet och Håkan charmade honom till att fixa så den även blev signerad. Sagt och gjort så nu äger jag en trumpinne med signatur från Corrodeds trummis, så jag är mer än nöjd!   

Igår var det Munken in the park och deras minifestival istället och även om det inte blev alls som vi planerat och tänkt oss från början så hade jag mycket roligt och vi såg på Looptroop, tror aldrig jag hört dom innan men dom var bra så det var ju ytterliggare ett plus för kvällen. Sen skulle vi till Trägårn för att ta något att dricka men det var så mycket folk där så det blev endast kisspaus och därefter donken för "fyllemat" och jag kan säga att JAG ÅT! Jag visste inte ens att det var möjligt att trycka i mig så mycket mat men det var väl kanske tur för dessto bättre mår jag idag medan Håkan fortfarande ligger i sängen och knappt går att få liv i...

Nu ska jag sätta mig i min ensamhet i soffan och kolla på något film (som förhoppningsvis är bra), äta ostbågar och bara njuta av lugnet innan min lilla älskling kommer hem från sin farmor och farfar.